Då skrattar man sina magmuskler till kramp. Då måste man bara lyssna på ett helt Håkan-album och det är ungefär som om han satt bredvid en och sjöng bara till ens öra. Då gråter man över varje bild i den här posten. Då kan man inte tänka komplicerade tankar utan bara känna stora känslor. Då existerar nästan ett nu.
Jag har varit i Stockholm och fått perspektiv både av främlingar och de mina. Det är intressant hur snabbt man kan tappa bort sig själv om man inte har folk kring sig som håller reda på vem man är. Jag bor i mina vänners händer och när jag träffar dem vecklar de ut mig med enkla och självklara gester. Jaså där var jag! Jag som har undrat så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar