Ju mer man funderar på det där med dualism, desto mindre relevant känns det. Till och med för en sådan som jag, som mycket väl skulle kunna reduceras till en hjärna i en burk och ändå ha fullt upp för en livstid. Man är ju så mycket kropp! Hela tiden är den där och pockar med sina förnimmelser, det är ett ständigt snackande längs nervbanornas telefonlinjer. Lyssnar man lite förvandlas tjattret till skön dikt - för varje liten rörelse spänns mina muskler, sträcker ut sig i pur livsglädje, som ivriga hundar utsläppta i parken. Lukter, takter och textur samlas under fingertopparna.
Hur civiliserad jag än må vara går det inte att analysera världen så mycket att den går att stå över, rent fysiskt. Som ett tjurigt tåg tuffar irritationen in på min hjärnas perrong när jag inte har fått mat på länge. Tio meter upp på Hangarens leder börjar jag vibrera inifrån och ut av en rädsla som inte går att bemästra intellektuellt. Och nu när jag varit och lämnat blod är jag kompromisslöst trött oavsett hur mycket min hjärna manar på.
Psykets starka och ofta överraskande makt i all ära. Men det går inte att komma ifrån sin atomiska, anataomiska struktur.
Jag och Erik brukar prata om det där, eftersom han är nånstans mellan 1.80 och 1.90 (från mig höjd har man lite svårt att bedöma skillnader på den nivån), väger nästan dubbelt så mycket som mig och är av ett annat kön. Hur roligt det skulle vara att vara varandra en liten stund, eftersom vi antagligen upplever världen helt olika genom våra respektive kanaler.
Och jag tänker att även om man vill att det är insidan som ska räknas så är det så mycket mer än vår hjärna som formar vår personlighet. Hade jag inte helt sonika blivit upplyft av mina lagkamrater i basketen i skolan/hade inte pojkarna tyckt att jag varit söt/hade jag inte kunnat löpa kilometer efter kilometer över stock och sten/hade jag någonsin hittat ett par jeans som passade/hade jag inte behövt vända ansiktet uppåt så fort jag pratar med någon/hade jag inte rört mig på det sättet jag gör/hade jag inte varit svag för lakrits och öl/hade det inte krupit i mig nästan jämt/hade jag inte tyckt att det varit oslagbart att lägga armarna om någon och dra in dennes doft på halsen - så hade jag varit en annan person.
Jag önskar att hjärnans och kroppens förhållande oftare beskrevs som ett handslag än som en behållare full av intelligens.
1 kommentar:
Fint och intressant skrivet (som så ofta här i din värld). Jag förundras ofta över den sköna känslan att springa, riktigt fort, och känna att benen bär mig, för mig framåt, att min kropp kämpar och lyckas! Helt oprovocerat kan jag ibland få en känsla i kroppen, "jag måste få springa", och då gör jag det och det är otroligt skönt!
Skicka en kommentar