populärkultur januari/rörlig bid

You and me and everyone we know kom redan 2006 och sedan dess har folk tävlat i hur indielycklig man blir av den. Det är dock svårt att inte stämma in i kören. Handlingen beskriver utsnitt ur flera personers liv som alla på något sätt är sammantvinnande, allt från barn som är besatta av att samla på husgeråd till kulturkvinnor med hemliga fetisher för bajssex. Efteråt att ha sett den blir man varm och glad och älskar mänskligheten.

I Martha Marcy May Marlene har mannen som spelar en rar och tafatt skoförsäljare i filmen ovan plötsligen övergått till karismatisk ledare för en slags hippiesekt som lever tillsammans i ett hus på landet. Sknadaltvillingarna Olsens lillasyrra (häpp! vem hade kunnat ana) gör en grym rolltolkning av en ung tjejs in- och utgång ur sekten och hennes oförmåga att därefter anpassa sig till ett normalt liv med sin syster och hennes yuppieikon till äkta man. Paranoid, mörk och intressant.

Eftersom vi bor i det ökända Rambobältet och inte erkänns som studentstad av SF bio är deras filmutbud om möjligt ännu sämre här än i många andra delar av landet. I protest åkte jag och Vargen till Norrköping för att testa visualiseringscentrets nya satsning, indiebion Cnema, och kollade på Mannen från Le Havre. Regissören är finsk och men filmen utspelar sig i Frankrike, vilket har sina effekter: lite sorgliga karaktärer med hög awkward-faktor (jag föreställer mig Finland som världens kankse mest awkwarda land, men jag kan ha fel) som dricker alkohol som om det vore vatten, samtidigt som det vimlar av baguetter och fransk grannsamverkan. Vargen tyckte den var briljant i sin gemytligt förpackade sorglighet, jag tyckte mest att den var platt.

Man skulle inte tro att en film som följer en hårdkokt, tystlåten stuntförare som extraknäcker som get away-driver i Los Angeles undre värld skulle vara varken särskilt nyskapande eller särskilt bra. Men Drive lyckas vara båda delarna. Fast man egentligen inte förstår varför någon av karaktärerna gör som de gör sugs man magiskt in desperation och dekadens. Den här filmen är det snyggaste och det mest brutala jag sett på länge. Bonus för alla Mad Men-fans är att Joan birollar som trashbrud i för små kläder och vingliga klackar. Perfekt soundtrack förresten.

Avslutningvis ger jag er 50/50, en ovanligt osentimental film om cancer. En ung man diagnocticeras med sjukdomen och gers 50 procent chans till överlevnad. Det filmen gör bra är att den undviker alla publikfriande hjärtekniparsituationer, och istället skildrar ett mer realistiskt scenario, där en svår sjukdom snarare splittrar människor än förenar dem. Cancern får vara ful, ensam och gnistlös. Minus dock till Seth Rogens outhärdliga, dude-iga killkompis som får oförtjänt med cred bara för att han inte lämnar huvudpersonens sida, utan istället hänger med som en egen, jobbig svulst hela filmen.