Alla vet att det förgågna har ett övertag gentemot nuet. Det är någonting som händer med händelser när de går från att upplevas till att lagras i långtidsminnet; skarpa kanter slipas av, intensiteten i färgerna ökar och de poleras alldeles skimrande, tills de glänser mättat som gammalt silver. Hjärnan är grym på det där med photoshop och den har ett tydligt om än ganska unket budskap: Det var bättre förr och framförallt var allting mycket enklare då.
Men om man leker med tankeexperimentet att faktiskt få resa tillbaka i tiden och leva om ett antal år, är det sällan någon som räcker upp handen. Snarare tvärtom. Bli sjutton år igen? På riktigt gå igenom allt det där på nytt? Orka. Det är ju över. Allt har sin tid. Lite på samma sätt som att trots att man kan vara gruvligt avundsjuk på kompetenta/lyckliga/vackra personer i sin omgivning aldrig på riktigt skulle vilja byta plats med dem. Jag vill inte ha någon annans liv med alla dess komponenter. Bara mitt eget - möjligen i upphottad version - tack.
För vi håller tal till våra vänners förträfflighet och är belåtna över att det är vi som skickar upp vackra kinesiska papperslyktor med våra önskningar inför det kommande året istället för att skjuta explosiva raketer och leka krig som alla andra.
För vi läser i DN om ungdomar världen över och deras förhoppningar inför 2011 och de har inga jobb och de bor hemma hos sina föräldrar.
För bland dödsrunorna i samma tidning finns det människor som är födda på 90-talet.
Men när vi ligger i sängen om natten och INSIKTEN om att det är just vi som finns, som lever, som agerar i den här tingesten som vi kallar vår kropp kanske drabbar oss, då är den ändå mer skrämmande än någonting annat. Som att gå på nattgammal is. Det känns omöjligt att inte ha trillat igenom än. Hur kan någon ha lagt något så oskattbart och ofattbart och superkomplext som ett liv i mina, av alla, händer? Hur ska jag någonsin klara det? Sedan lättar skräcken och istället sköljer triumfen som en våg genom kroppen. Segern över att vara en hastigt uppflammande tändsticka i universum, när sannolikheten för vårt varande är så låg att vi rimligtvis borde inte borde finnas.
När den är som bäst är existensen som att sakta dansa till Heart of Chambers på högsta volym. Det gör oändligt ont och är oändligt skönt. Vilket på något sätt är samma sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar