Carl-Henrik knyter slipsen med osviklig precision. Den slutar precis ovanför byxorna, vars pressveck är skarpa som rakblad, och dess knut är i perfekt storlek. Sista touchen. Han släpper armarna och låter dem hänga längs sidorna. Belysningen är dunkel och kastar märkliga skuggor i hans ansikte. Han försöker relatera till vad som reflekteras i glaset. Oklanderlig. Det är tydligen han. Hakans lite för veka rundning, mörkblont hår med två djupa, symmetriska vikar, den smala, raka nästan, ljusblå ögon som stirrar in i något de inte förstår. Han prövar ett leende. Det ser ut som på alla fotografierna.
Han fattar konjakskupan med vänster hand – vänsterhäntheten, den anomali han aldrig försonats med – låter glaset balansera på fingertopparna, vätskan virvlar som starkt te eller bärnsten eller ögon från en exotisk berättelse, han drar in ett djupt andetag. Dagen är fortfarande speciell. Han älskar den här tiden på året. Början och slut. Sortera, sammanfatta, lägga till handlingarna. Planera, förbättra, förbereda. För alla andra är januari en tungrodd månad, men själv var han gjord för dessa dagar. Carl-Henrik har alltid pengar kvar. Carl-Henrik har en riktning som han utan svårighet följer. Carl-Henrik älskar vardag och ogillar excesser och i årets första glåmiga tid är han i sitt esse.
När domkyrkoklockan mödosamt slår åtta slag står han på trappen till sina före detta grannar. De har flyttat upp till Sturegatan och bjudit in honom till husesyn, middag och firande. Vilka de andra gästerna är vet han ännu inte, det kändes dumt att fråga. Luften är hög och klar som alltid på nyårsafton, mörkret har sänkt sig, andedräkten bildar moln av kondens. Irene öppnar dörren iklädd en blänkande, klarblå liten dress. ”Välkommen! Åh…blommor, det hade du inte behövt!”
Där Carl-Henrik förväntat sig en mindre middagsbjudning finns ett helt cocktailparty. Säkert 40 personer befinner sig i huset, och brickor med kanapéer, krustader och andra små tilltugg står utplacerade på olika upptänkliga ytor. Tillställningens epicentrum tycks vara en enorm bålskål i kristall, stor som en dopfunt och fylld med en klar, ljusröd vätska i vilken stjärnfukt och jordgubbar lojt simmar. Carl-Henrik kan inte bestämma sig för om den är vulgär eller tjusig, men tar emot glaset som Irene skopar upp åt honom och smuttar uppskattande när förvånansvärt balanserad syrlighet och sötma möter hans läppar.
Nu gäller det att ställa om. Ingen loungemusik, köttbit och bordssamtal; istället mingel och glittrande festivitet. Han bedömer det till sin nackdel, dels för att han aldrig hanterat avvikelser mot det förväntade väl, dels för att han tenderar att göra sig bättre i konversationer som får ta lite tid på sig. Men Carl-Henrik är en välvillig person, som alltid vill se det bästa i situationer och människor, och väljer därför att glädjas åt att Irene och Gustav vill ha med honom på en så här…glamorös och levande tillställning, och tänker inte göra dem besvikna. Carl-Henrik har aldrig någonsin gjort någon besviken.
Han börjar med att cirkla i festens utkant, skannar av rummet, snappar åt sig några tandpetare med ost och charkuterier för den kurrande magen på vägen. Han känner sig lite obekväm men tillåter inte känslan att nå några högre lager i medvetandet. Där finns ingen han känner igen, så han tar en tur till dopfunten för påfyllning. ”Härlig bål!” säger han till en kvinna som matchar drycken. ”Ja, verkligen! Men det är ju lite av Gustavs specialkompetens också”, svarar hon med ett leende. ”Sen studietiden. Medicinstudenter och deras läkarsprit du vet...” tillägger hon lite illmarigt.
Men Carl-Henrik vet inte, för han var sällan på de där festerna när det begav sig. Han studerade på Chalmers, för det gjorde de få som blev något på den lilla orten han kom från, och han valde civilingenjörsprogrammet i väg- och vattenbyggnad, för det skulle hans far ha gjort om han någonsin hade fått chansen. Och eftersom han inte tog lån utan levde på CSN-bidrag och sina föräldrars ihopsparade slantar – ”inte ska du skuldsätta dig det första du gör, vi behöver minsann inte ammas av staten!” deklarerade fadern – prioriterade han de svåra tentorna framför overallsfester, spex och annat ”studentikost borgardravel”.
Men det är länge sedan nu. Carl-Henrik småpratar med den rödklädda om hennes nya arbete en stund, tills hon börjar flacka med blicken och förklarar att hon måste avvika för att pudra näsan. Gustav kommer förbi, hojtar ett ”tjenare Calle!” – han stelnar till lite inombords, som alltid när någon förvandlar hans rekorderliga dubbelnamn till något som passar en kaviartubspojke – och presenterar honom för en grupp män som han tydligen spelar squash med, går vidare och överger honom med en ordentlig ryggdunk. Squashmännen är en sådan där vargflock, en tydlig grupp där man måste säga rätt saker för att inte göras till åtlöje, blanka skor, bullrande skratt och hårda tag och kan du inte ta ett skämt?
De påminner Carl-Henrik om fotbollstiden, det skulle kunna vara Micke och Per och Jonte från vallen hemma på byn. Carl-Henrik var snabb och exakt och passade ofta och gjorde precis som tränaren sagt men gubben verkade ändå aldrig nöjd. ”Var är ditt EGO, Calle, var är din IMPROVOSATION?!!” brukade han vråla när Carl-Henrik lydigt passade till någon i laget som signalerade sig fri trots att han hade kunnat chansa på målet, eller när han erkände sig skyldig till att ha råkat springa in i en motspelare som stönade lite väl mycket över ett åtgånget knä. Nu ser han till att lämna de glänsande skorna och tänderna så fort erfoderliga artighetsfraser är utbytta, för att istället ta sig en titt i köket.
Det är högt i tak och nog stort egentligen, men blotta mängden människor som står inklämda mellan bänkar och skåp ger det ett trångt intryck. Här ute är festen ett steg före resten av huset. Klockan har hunnit bli nästan tio och folk röker under köksfläkten och skrikskrattar framför kylskåpet. Någon bjuder Carl-Henrik på en drink, den är sliskigt söt och verkar rombaserad, men han tackar glatt över vänligheten och dricker den utan att grimasera. Plötsligt får han syn på ett bekant ansikte i andra änden av rummet. Intensivgröna ögon blixtrar till. En kall hand griper om hans hjärta.
Det är Alfons. Det måste vara han, fast han är instoppad i en vackert skuren skjorta och smal slips istället för de kreddiga men i Carl-Henriks tycke vårdslösa attribut som han iklädde sig under det som får antas vara hans forna och mer bohemiska dagar. Det var sex år sedan. Nu står han borta vid fönstret i Gusav och Irenes kök och drar han handen genom det tjocka håret och drar någon högljudd anektot. Carl-Henrik vänder sig snabbt och instinktivt 90 grader, ler stelt in i en hop lite yngre kvinnor, hoppas att han inte såg. Undrar om Clara är här också? Är de ännu tillsammans? Har inte hon flyttat från stan?
Carl-Henriks studieflit föll väl ut i betygspapperen, även om femmorna hade kunnat vara fler om inte somliga handledare och examinatorer hade lagt märke till en brist på kreativitet, egna initiativ och kritisk analys. På examenshögtiden hade han en kursares syster till bordet och efteråt följde hon med honom hem. Hon hette Clara och blev hans första riktiga flickvän. Det var för hennes skull han flyttade till Uppsala och tog ett motvillligt jobb inom en processindustri. Han älskade havet men han älskade Clara mer. Han överöste det han älskade med sin lön, sin tid och sina kompromisser till dess att hon förklarade skig kvävd och bekände en affär med en spännande kompis från Kåren. Alfons.
Carl-Henrik tar ett djupt andetag, rättar till slipsknuten och bestämmer sig som vanligt för att göra det bästa av situationen. Han styr stegen tillbaka till rummet med bålskålen och börjar mingla fokuserat, okuvligt, attackerar svaga länkar i kedjorna av ryggar. För på tal sådant folk pratar om mest; jobb och barn och TV-serier och vintern. Undviker nogsamt politik och andra känsliga ämnen. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra, men han låter sig inte tryckas ner. På det stora taget har han det trevligt, och det går lättare och lättare vart det lider.
Vanligtvis dricker han med måtta, eftersom han inte tycker om den kontrollöshet som alkoholen medför. Ikväll finns emellertid bara några små munsbitar mat i hans mage som barriär för etanolens framfart i ådrorna och bålen är naturligtvis spetsad till förädisk potens. Men Carl-Henrisk analytiska hjärna blir inte bortkollrad så lätt. När andra blir bekymmerslösa, ohämmade och promiskuösa börjar han istället se mönster och sanningar i vinet. Nu tänker han att den här festen skulle kunna vara en metafor för hans liv som det tett sig hittills.
Carl-Henrik har alltid gjort rätt utan att det tycks ha gynnat honom det minsta. Han har läst på, jobbat, ordnat, tröstat, sprungit, lyssnat, lydit, förstått och avstått, helt utan belöning. Snarare tvärtom - hur mycket han än planerar, beräknar och genomför med precision tycks ingenting bli riktigt bra i slutändan. Under tiden har hans medmänniskor fuskat, tagit genvägar och bränt upp regelböckerna framför näsan på dess författare, för att glida in i festens centrum i köket. Där de inte ens är särskilt trevliga, men ändå har en skock runt sig som vrider upp sina ansikten mot dem likt en blomma söker sol. Carl-Henrik har länge accepterat detta, eftersom han hela tiden vetat att hans tid en dag skulle komma. Men numera väntar han på den så som en ensam man i skrynklig kavaj på en elegant restaurang väntar på en träff som aldrig dyker upp.
Plötsligt har tolvslaget smugit sig tätt inpå dem och med tre minuter till midnatt rör sig alla festdeltagarna som en enda kropp mot lägenhetens stora balkong. Alla får naturligtvis inte plats, men Carl-Henrik och den lilla grupp människor han för tillfället konverserar hinner ut eftersom de befunnit sig i rätt rum. ”Har vi några fyrverkerier?” tjoar någon i vimlet. ”Man får ju inte ha raketer i tättbebyggt område längre”, säger Carl-Henrik med handen innanför kavajen. ”Men kolla, jag tog med…”
”VEM BRYR SIG? Lite kul ska man väl få ha!” avbryter alfahannen från squashgänget dånande och tränger sig ut på balkongen, släpandes på ett par enorma pjäser. ”…tomtebloss” avslutar Carl-Henrik och skakar den lilla asken halvhjärtat i brösthöjd, så att den rasslar sorgset. Fyrverkerierna vrålar ut i rymden till folkets jubel och man börjar kollektivt räkna ned årets sista skälvande sekunder. Vid noll är det någonting som brister, eller briserar, eller kanske blommar ut, inuti Carl-Henrik.
”Jag lovar att börja dricka juice till frukost!” ropar han halvkvävt, lite trevande. ”Ja, men den är ju full av socker…”, tillägger han urskuldande till de bruna ögon som förvånat tittar åt hans håll. ”Och jag lovar att sluta bädda sängen på vardagar! Och…inte ta morgonpromenader när det regnar”. Ögonen ser fortfarande skeptiska ut. Carl-Henrik förstår att det här inte duger. Han drar ett djupt andetag, känner magstödet och ropar, högre nu: ”Jag ska sluta att jobba över gratis! Jag ska sluta prata om saker jag tycker är fullständigt ointressanta på fikarasterna! Jag ska börja köpa onödigt dyr lunch och aldrig laga en matlåda till i hela mitt liv!” Nu har de närmaste slutat att kramas och önska varandra ett riktigt GOTT NYTT ÅR gumman!, för att istället börja titta på honom, frusna i ögonblicket. En kvinna i mockajacka vänder sig om till hälften och stryker förväntansfullt en hårslinga bakom örat.
Från tårna tar han i, desperat, kraftfullt. ”Jag lovar att bli en sämre människa!” Paus. Någon ger ett hurrarop. ”Jag lovar att ljuga!” Paus igen. Osäkra leenden. ”Jag lovar att supa!” Carl-Henrik stirrar ut i natten som ännu är fylld av ångesttjutande raketer. ”Är det någon som har en cigarett?”
Det luktar parfym och socker om handen som sträcker fram tändaren. Ett gnistregn exploderar framför ansiktet. Carl-Henrik drar ett djupt bloss. Röken och tjäran sprider sig spöklikt ut i hans oförstörda lungor. Nikotinet rusar genom blodomloppet och skapar kemiskt kaos i sin väg. I munnen smakar det damm och förort och synd och spänning.
Gott nytt 2012!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar