konvolut

Jag har ingen CD-spelare. Och om jag hade en, varför skulle jag använda den? Så jag slänger min skivsamling i etapper. Men det är inte helt enkelt om man en gång brukat definiera människor efter vad de lyssnade på. Det som tröstar är att cd-skivan är vedervärdig som pryl betraktad, ett fruktansvärt material. Fodralen som går sönder bara man tittar på dem. Papperet som rivs upp när man försöker sätta tillbaka konvolutet på sin plats.

I första flytten kastade jag de där skivorna som jag ändå aldrig hade gillat. Det kändes som en rening, nästan. I andra flytten gjorde jag ingenting. Inte i den tredje heller. Vid den fjärde tog jag ett djupt andetag och slängde allt som jag kunde, de skivor som inte var fullt lika bärande bjälkar i en gammal och krackelerande, men genom dimridåer ömt betraktad världsbild. Den här gången tömmer jag de förhatliga plastfodralen och packar med mig bara konvoluten. Jag mår lite illa och måste lyssna på jättehög musik när jag gör det. Mumlar alternerande mantran som "det är skönt att slänga det är skönt att inte äga" och "jag är inte mina saker, jag är inte mina saker".

Och den här är, naturligtvis, den allra värsta att göra sig av med. Om alla de storögda, storvulna, stormande och djupt karaktäristiska känslor jag hittills känt i mitt liv började i ett föremål. Då skulle det kanske vara det här.