torsdag, augusti 16, 2012

konvolut

Jag har ingen CD-spelare. Och om jag hade en, varför skulle jag använda den? Så jag slänger min skivsamling i etapper. Men det är inte helt enkelt om man en gång brukat definiera människor efter vad de lyssnade på. Det som tröstar är att cd-skivan är vedervärdig som pryl betraktad, ett fruktansvärt material. Fodralen som går sönder bara man tittar på dem. Papperet som rivs upp när man försöker sätta tillbaka konvolutet på sin plats.

I första flytten kastade jag de där skivorna som jag ändå aldrig hade gillat. Det kändes som en rening, nästan. I andra flytten gjorde jag ingenting. Inte i den tredje heller. Vid den fjärde tog jag ett djupt andetag och slängde allt som jag kunde, de skivor som inte var fullt lika bärande bjälkar i en gammal och krackelerande, men genom dimridåer ömt betraktad världsbild. Den här gången tömmer jag de förhatliga plastfodralen och packar med mig bara konvoluten. Jag mår lite illa och måste lyssna på jättehög musik när jag gör det. Mumlar alternerande mantran som "det är skönt att slänga det är skönt att inte äga" och "jag är inte mina saker, jag är inte mina saker".

Och den här är, naturligtvis, den allra värsta att göra sig av med. Om alla de storögda, storvulna, stormande och djupt karaktäristiska känslor jag hittills känt i mitt liv började i ett föremål. Då skulle det kanske vara det här.



4 kommentarer:

Bushdave sa...

Mina CD-skivor ligger i källaren i en låda märkt "backup" :-)

A. sa...

Åhh! Argh! Neej! Jag hatar också cd-skivan som materiell tingest, men jag är inte säker på att jag vill leva i framtiden när det gäller musikkonsumtion. Det är förvisso hutlöst länge sedan jag köpte en skiva, och ännu mer hutlöst länge sedan jag köpte en cd, men någonstans inombords föreställer jag mig att jag en dag kommer känna det där begäret man kände när man var ung. När man drog till Göteborg och gick i alla skivaffärer längs 9:ans linje i tur och ordning och kom hem med påsar fulla med skivor som man redan på tåget hem bestämt i vilken ordning man skulle lyssna på. När man fick hem ett paket från ginza med de där skivorna man velat ha så länge med inte haft råd med tidigare.

Och konvoluten. Det enda som skulle kunna få mig att tveka en sekund om någon erbjöd mig att byta ut alla min cd-skivor till vinyl är förlusten av konvolut. Jag drar mig till minnes ett rörande konsensus vi nådde om vikten av konvolut.

Samtidigt beundrar jag alltid människor som har förmågan att göra sig av med saker. Själv har jag tre exemplar av Different Class och får separationsångest vid tanken på att göra mig av med något av dem.

Gro sa...

Kanske är det just för att ens dammiga CD-samling smärtsamt påminner en om skillnaden mellan ens inställning till musiken då och nu, som jag måste slänga den.

Jag menar, numera är jag otroligt mycket mer bildad och mångsidig i mitt musiklyssnande, vilket känns bra. Men i takt med att all världens musik är omedelbart tillgänglig har också dess värde oundvikligen devalverats, surprise surprise. Jag vet precis vad du menar, jag minns särskilt de där Ginza-leveranserna: man hade sparat i månader, suttit och nga valt ut vilka skivor man skulle lägga i varukorgen. Och dagarna fram tills leverans, när man konstant gick på som nålar. Och fasornas fasa, ibland blev leveransen försenad någon dag, och det där paketet i brevlådan när man kom hem från skolan var liksom det enda man byggt upp sin vecka på. Hela dagen var trasig och förstörd om det ekade tomt när man lyfte på locket.

Jag minns också hur jag satt på vårt extremt långsamma lantis-modem och försökte tanka ner Kent-låtar från skivor jag ännu inte lyckats skaffa men som jag läst om på alla forum, från mycket tveksamma sajter. Hade inte koll på napster eller nåt. Ett fåtal fick jag ner, den första var "När det blåser på månen". Det tog väl et dygn eller så.

Hur bra låtar man än hittar nu kan de inte förlösa känslor på samma sätt eftersom det inte finns någon damm som hållit dem tillbaka.

Tove Solbeckar sa...

SNYFT! Jag fick ta fram näsduken efter ditt inlägg med tillhörande bild... :'(