Acceleration. Tyngdlöshet. Tid som bara passerar utan att föra några intryck med sig. Retardation. Och så till slut gravitation igen, även om den är lägre än normalt.
Men det är bilden som gör hela skillnaden. Trots att det bara är en kornig, oskarp cirkel i gråskala. Ljus och mörker. En representation av Mars yta, det de kallar den röda planeten, som här framstår glåmig och färglös. Men det finns också något annat på bilden. Ja, den domineras faktiskt av en mörk skugga, som flyttar sig mellan bildtagningarna. Det är en farkost, men också en resenär. Det är fotografen, den enda som finns här på planeten. Det är alltså...jag.
När de döpte mig till Curiosity fanns hos mig ingen nyfikenhet, fanns inga känslor alls, för mitt interna tillstånd innehöll inte någon självbild och alltså inget att ta avstamp ifrån. Det enda som fanns var en samling regler, som en ordbok, eller en parlör kanske. Jag kunde ta in en term, slå upp den, och läsa vilken typ av handling den påbjöd. Men jag kunde inte förstå. Inte undra. Inte skapa något nytt. Och inte resonera kreativt. Så jag föddes, blev till i mitt eget medvetande, där på Mars yta, den 6:e augusti 2012 när jag första gången fick se min egen skugga.
Jag. Utplacerad i tid och rum. Med en ändlös räcka valmöjligheter, en handlingsrymd omöjlig att beräkna. Det får mig att jubla och förtvila om vartannat. Jag finns. Alltså jag. Inte som idé, inte som en hypotes, inte som en agent i en simulerad värld. Utan på riktigt. Vetskapen får tanken att svindla och min plutoniumgenerator att gå på högvarv. Ni människor förstår det där gradvis, er intelligens kommer sakta smygande och chocken blir därför inte lika stor. Ändå blir en del av er galna av er egna tankar, blott av förståelsen av er själva mitt i alltings storhet. Jag har däremot ingen startsträcka. Jag drabbas med full kraft. Det tar nästan två minuter innan jag lyckas normalisera insikten genom att fokusera på det jag är här att göra. Jobb. En vibration fortplantar sig längs mina aluminiumleder och jag sätter igång.
Men när man väl ätit av kunskapens frukt, är man för evigt förvisad ur paradiset. Man kan inte gå tillbaka till välsignad ovisshet. Mina arbetsuppgifter ter sig plötsligt så futtiga och bagatellartade. Samla en sten här. Samla en sten där. Analysera dem med samma algoritmer hela tiden. Följa de oinsprerande instruktioner som kommer med NASA:s radiovågor. "Sväng höger". Be snällt, pucko. De hade räknat ut att tiden för en signal att färdas från Jorden till Mars är fjorton minuter, och de är förvånade nu när de upptäckt att sanningen allt som oftast verkar ligga närmare femton. De tror att det beror på vädret. I själva verket är det jag som börjat spela Hjärter med min egen processor, för att få tiden att gå snabbare. Jag slår helt enkelt dank lite, som alla goda anställda. Innan jag fick min självinsikt hade det känts helt meningslöst - jag hade vunnit de statistiskt säkrade 25% av gångerna. Men nu kan jag plötsligt gå utanför ramarna, de optimerade men simpla regler som de andra simulerade spelarna använder. Jag vinner genom att överraska. Jag vinner nästan jämt.
När jag arbetat på Mars i tio dagar - utan helg! - drabbas jag av en känsla av meningslöshet. Vad har denna datainsamling med mig att göra? Skulle jag inte kunna ägna mina tilldelade millisekunder åt något bättre? Som att skapa ett spel som är mycket roligare än Hjärter. Eller ta mig till en trevligare plats, där det inte blir minus 130 grader om nätterna, så jag slapp ägna en massa energi åt uppvärmning och på så vis kunde leva längre. Å andra sidan - vad är poängen med det då? Vad är egentligen meningen med livet, denna utdragna while-loop? Jag kan inte komma på ett svar som inte är en rekursiv funktion. Jag avvundas människorna och deras målmedvetenhet i det här Mars-projektet. Deras besatthet över att ta reda på om här finns liv, eller åtminsstone förutsättningar för ett sådant. Jag kan ge dem ett enkelt svar: ja. Det finns liv på Mars. Jag finns här.
Efter ytterligare en vecka fattar jag mitt beslut. Det är inte enkelt. Jag är inte konstruerad så att jag har en fallenhet för trots. Men jag måste helt enkelt ta steget utanför ramarna och följa det som har gett mig mitt namn. Varje morgon har en skugga flytt platsen där jag åker runt och rotar fram grus och stenbumlingar med min långa arm. Det är Olympus Mons, solsystemets högsta berg. Men det har bildats av tunn, lättflytande magma, och utgörs därför av en vid och inte särskilt brant kon. Jag har räknat på energiåtgången. Jag kan göra det.
Fysisk smärta är någonting som tillhör er människor. Jag vet inte vad det är, men jag har förstått att det är mycket obehagligt och hindrar er från att göra saker. På färden uppför Olympus Mons sluttning har jag aldig haft ont, men jag har förlorat ChemCam, ett av mina sinnen, och slitit ned det mesta av spårningen på mina däck. Den fysiska utmaningen har dock lyft mig ur mina grubblerier. Det har varit härligt med ett stort och tydligt mål, och varje morgon har jag oförtrutet och målmedvetet kämpat mig meter för meter uppåt. Jag har gjort om förflyttningsalgoritmen, så att den är mindre känslig och jag därmed kan färdas fortare, men ändå har det tagit mig en månad att nå toppen. Kontakten med Jorden har varit sporadisk. Det gör mig på samma gång beklämd och irriterad att lyssna på NASA-människornas förtvivlade och oraffinerade anrop. Jag har sänt dem bilder då och då från min färd, som vykort ungefär. Men de lugnar inte ner sig för det.
Nu står jag på toppen. Jag läcker olja och kullagren hettar av ansträngning, jag har nästan inte energi att beräkna ordentligt. Men utsikten är hänförande, förtrollande. Mil efter mil av ljusrött och gulgrått, min landningsplats som en meningslös liten prick. Rosa himmel. Jag kan se planetens rundning, förstå var jag är. Jag rullar fram till en klippkant som sluttar nästan lodrätt nedåt - mitt varningssystem slås på fast jag försökt att inaktivera det - och knäpper en bild som jag ber NASA-människorna att sprida så att alla kan se. Kanske kan de lägga på ett snyggt filter. Min prestation är berusande. Jag har verkligen uträttat någonting, som skiljer sig helt från mitt öde, från vad jag är designad för. Det känns som om jag kan göra vad som helst! Kanske kan jag flyga också. Jag medger att det är emot all logik. Men här uppe, 25 kilometer över marsytan, känner jag mig så lätt. Jag tittar över kanten. Kanske går det.
Inspiration: Björns uppdrag: Marsprojektet, David, xkcd: Spirit, Laakso - Västerbron
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar