Olympos

På skrivarkursen på Fridhem i tidigare somras var den allra svåraste uppgiften att skriva på temat "en bestialisk handling på en vacker plats". Grymhet är ju så ointressant om man inte kan förstå motiven. Men detta är vad jag kom upp med. 

Det är den där gudsförgätna timmen innan dagen gryr, då kroppen är som allra svagast. I öster, under molnkanten, trevar ett grönaktigt, sjukt ljus. Solen ligger och ruvar en bit under horisonten, i väntan på att vårdslöst få kasta ljus över världen. Men ännu dränks min plats på jorden i mörker, och regnet vräker ner, medan jag ömsom springer, ömsom rasar nerför sluttningen med mitt bylte i famnen. I hjärnan flammar minnena upp i kortlivade gnistor, likt kursiverade blixtar ristar de eviga spår i medvetandet.

Till slut når vi bergets topp, vårt egna Olympos. Andfådda, hänförda flätar vi varandras fingrar och speglar oss i solnedgången. Man kan se hur långt som helst! Ända bort till havet. Avlägsna klungor med vita små hus, slingervägar. Det luktar gudadryck och luften är sammetsdraperad, alldeles varm fast det är kväll. Så som det aldrig är hemma, ens på sommaren.

Vi skriker frihetsskrik där på toppen, efter ett helt liv levt i korridorer och klassrum. Bara vi två! I vida världen! Och framtiden som en spegelblank sjö vid våra fötter.

Jag har vatten i mina ögon och rivsår på armarna. Det luktar från byltet; det stinker av urin och något annat, sött.

Du öppnar din lilla väska av läder, tar fram de torkade svamparna, ler.

Marken gungar som en vattensäng, snedställt är världens plan. Vi ramlar, tumlar, det luktar jord och äventyr. En kyss, med läpparna lufttätt sammanpressade andas vi i varandra: min utandning i dina lungor, din utandning i mina, tills luften töms på syre och vi måste skratta.

Jag halkar, kan inte ta emot mig, slår svanskotan i en sten. Byltet är stelt, hårt i min famn. Det ger inte efter.

Atmosfären har alla färger. Klockor spelar någonstans. Jag förstår att det finns en mening. Eldflugor kryper i en alldeles rak linje längs himlavalvet. Molnen tornar upp sig, mörkblå och pulserande. Någon bor där, en urtidsvarelse som vill sträcka på benen.

Regnet som faller, minnet som dröjer, motvilligt tassar det i kulisserna. Så rivs plötsligt skyarna isär av en ljungeld, nedärvd från de antikens gudar som så uppenbart har övergett platsen. Allt framträder i elektriskt ljus, varenda småsten fäller en skarp skugga, varje passerad minut belyses av ett vitt och exakt sken.

Min plötsliga insikt, att om jag ger dig ett av mina andetag kommer du aldrig att behöva något annat. Så kemiskt självklart! Så jag kysser dig, andas åter ut i dig, håller sedan för din mun och din näsa, så att inget ska gå förlorat. Du stretar emot, men jag vet att jag har rätt. Varför förstår du inte? Jag kan visa. Jag är mycket, mycket större än du. Du ser så rolig ut i ansiktet att jag är tvungen att skratta. Men sedan förändras du, ett monster växer fram ur din kropp. Jag blir rädd. En barnkör sjunger ett entonigt mantra. Jag blir än mer säker på att du inte får ta in något gift utifrån, att du måste renas och skyddas av mina molekyler i dena lungor. Du sprattlar, slåss, men jag är mycket, mycket större än du. Och du ger efter, sprider ditt lugn. Jag somnar i himlen, och jag vaknar till inferno.

Jag räknar sekunder sekunder mellan blixt och knall: ett, två, tre, fyra... Trots att jag är mycket, mycket större än du väger min börda ett ton. Jag är flera hundra mil hemifrån. Jag har en tystnad vaxdocka i min famn. Och den framtid som bara timmar tidigare var oändlig, existerar inte längre.

...fem, sex, sju, åtta. Jag måste huka mig för dundret som kommer galopperande.