Som kognitionsvetare är man ganska van vid tanken att vårt medvetande - den närmast besatta vetskapen om ett jag - bara är ett epifenomen, ett litet slumpartat bihang, till vår hjärna och dess kapacitet. Men när någon i ens hörlurar presenterar tanken att vår kropp på samma vis bara är en bieffekt av varje enskilds cells vilja till överlevnad. Ja, då är man aldrig mera ensam. Då är man en gud. En moder. En stad att vakta och ett tacksamt värddjur som andaktsfullt sätter den ena foten framför den andra.
1 kommentar:
Bra tänk, Gro!
Skicka en kommentar