våningen ovanför

Jag låste upp min racer och gav den lite välförtjänt uppmärksamhet efter sommaruppehållet; olja, luft och kärlek, och när vi tillsammans gick upp ur källaren glömde jag låset med nycklarna i hängandes på en annan cykel där nere. Dörren gick igen med en oåterkallerlig smäll, jag kom på det halvvägs till Ryd, åkte tillbaka och började ringa på hos grannarna så att någon kunde släppa ner mig i källaren igen.

Dörr ett, dörr två och dörr tre stod tysta. Kanske trodde de att jag var radiotjänst, kanske var det ingen hemma. Efter en evighet, trettio tyst räknade sekunder, öppnades den fjärde dörren. Ur den strömmade så kraftiga dunster av gammal, processad alkolhol att jag endast med enorm självkontroll undvek att rygga bakåt. Jag vet inte om det kom från den tysta lägenheten eller från den för sin balans kämpande mannen - endast iklädd en förvirrad uppsyn och en gigantisk pikétröja ur vilken två spinkiga, bleka ben stack fram - som svajade i den skumma hallen.

För honom försökte jag förklara min prekära situation, han var kanske femtio år och gav mig sin nyckelknippa, sa "lycka till". Han såg borttappad ut. Knippan såg helt normal ut. Två större nycklar, en liten, en brun läderbit med tryck. När jag lämnade den åter med förrättat värv undrade han med genuin vänlighet om det gått bra, om allt hade ordnat sig.

Jag sa tack och ja men när jag sprang ner för trapporna, kastade mig på cykeln och mantrade eftermiddagssol och slät hud och normalitet, tänkte jag att nej, ingenting alls har ordnat sig.