himlen lämnar över sitt pris

Det är slutet, det vet vi allihop. Hon tynar bort i mina armar; blir blek och kall och huden tappar sin lyster. Vi pratar inte om det, vill inte ta orden i vår mun. Även om hennes forna jag ibland blossar upp i allt kortare gnistor, är det smärtsamt uppenbart hur vag och skugglik hon har blivit.

Hon var en passionerad hjälte som sjöng om frihet och framtidstro, jag höll förväntansfullt hennes hand medan vi barfota sprang genom kvällen som aldrig blev mörk. Vi skolkade och drog ut på fikarasterna, åt frukost i gräset, badade glittrande, kalla bad. Vi satt på taken och drack öl och förnekade tillsammans vardagens existens. Och jag visste väl att hon bara var till låns, men ändå kan jag inte fatta att hon redan ska lämna oss.

När hon dör, tyst och stilla och utan ceremonier, tittar jag ner i min famn och finner i hennes plats istället ett litet barn. Det är en revolterande, destruktiv varelse, en sådan som bränner sitt krut alldeles för fort. Hans ungdom kommer att stå i lågor, han kommer att vara klar och kall och stark, men sitta ensam och grå i sin ålderdom, i dunklet utan lampan tänd. Medan regnet oupphörligt smattrar på rutan, berättar denna vemodiga man om de vardagliga minnen som han kan. Han är inte lika lätt att tycka om, jag vet. Men alla barn förtjänar att älskas. Välkommen, Hösten. Jag ska krama dig så du blir varm.

fyra snabba takter

I. Vi stod vid fönstret och tittade ned på gatan, medan regndropparna ritade tynande spår längs glaset och tiden diskret promenderade förbi. Det var nästan mörkt nu och där ute pågick nog livet, rött och ömt och bultande, men vi varken kunde eller hade intresse av att känna dess intensitet uppe i rummet där vi befann oss. Våra händer löpte om varandra, beskrev kurvor och geometriska figurer, evighetsåttan. Livet hade tagit sin knalliga neongula märkpenna och ritat en rektangel runt just detta rum, accentuerade vår enhet och allt annat föll bort i betydelselöshet.

II. Snön låg i drivor den vintern och den var på alla sina olika sätt. I löjligt stora tussar föll den från en nästan mjölkvit himmel, sträckte ut sig i all sin glittrande, droppande prakt under januarisolen och smulades sönder till torrt, stumt puder i minusgrader så kalla att andetagen avstannade. Men vi frös aldrig om våra händer för de var ständigt sammanlänkade. Vi eldade och bakade bröd och spelade spel och promenerade och drack rödvin ibland och vi var alltid vid varandras sida, passivt, utan att ens ta beslutet. Självklarheten var större än känslan och känslan var fortfarande större än rädslan.

III. Våren rasade, våldsamt och maniskt flöt den genom bäckar och pollenvindar och genom våra ådror. Den satte fart på något som varit alldeles för stilla, och nu när det till sist fick röra på sig gick det inte att tämja igen. Men vi försökte. Vi sträckte ut våra sargade fingertoppar mot varandra igen och igen och visste aldrig när - bara att - smekningen skulle förvandlas till ett snärtande slag. Det var som tourettes, det betydde ingenting, det var bara tvunget, tvångstankar, obsessive-compulsive destructive disorder. Varje dag ritades upp som en aktionspotentialkurva: fåfänga försök och förrädisk, nervös harmoni tunn som nattis – krossad, i fritt fall, rasandes igenom den kritiska nivån, tills vi insåg och ångrade och somnade utmattade i status quo.

IV. Det enda som fanns var vi. Vi var som en melodi som inte gick att fördriva ur huvudet, utan bara spelades upp från sömn till vaka och sömn igen. Men vi började som Vintervila och vi slutar som en duett mellan Eminem och Rihanna. Lakanen är ihoptvinnade och fuktiga och solen ger rummet feber. Asfalten smälter bortglömt utanför och livet som fanns där i höstas har flyttat till platser närmare vatten. Ena sidan av 140-sängen är vakant när mina ögon öppnas den morgonen och hjärnan för första gången på trehundrasextiofem dagar tänker: jag.

Inspiration: Woke Up New (The Mountain Goats), Maken (Gun-Britt Sundström), mitt fönster, omgivningens tendens till parbildning

vinterlyrik/fotogenique

Jag drömmer att det är ljust klockan åtta men vaknar i tungt mörker. Han säger "ska vi inte bara åka någonstans långt bort?" När källardörren slår ut blir jag en sanndrömmare.

Jag lånar min puls från basrytmen vid tinningen. Ett vidunder till fordon stannar en fjärdedels takt från mig i gränden. Cyklisterna väver fram gatorna. Stadens få murar lyser med rosigt oskuldsljus och himlen är full av flamingosteck som flygplanen ritat.

I skogen leker mossan kurragömma med snön bakom stenarna. Solen förbereder sig på sin galaentré vid horisonten.

Det finns inga skuggor. Jag ser allas ansikten och tänker att detta ljus gör vem som helst, var som helst vacker.

allt jag vill är att vara puckad

En annan, och inte helt orelaterad, sak som jag nyligen har kommit till insikt om gällande mig själv, är min totala avsaknad av intresse för detaljer och min strålande kompetens för det här med helheter. Detta tar sig uttryck i ett helt pärlband av lustiga effekter, där det mest uppenbara är att jag aldrig kan vinna en diskussion, eftersom jag inte minns några argument. Jag har en övertygande känsla för varför kärnkraft är dåligt och köttkosumtion leder till växthuseffekt och nyliberalism är förkastligt, men jag kan aldrig namedroppa några konkreta fakta, för de är fullständigt omöjliga för mig att lägga på minnet.

En annan konskevens är att jag har jättesvårt att diskutera ett ämne utan att abstrahera det, vilket för all del gör mig till en intressant människa men är förödande i small talk-sammanhang. Det enda jag kan uppskatta att prata om på en konkret nivå är, något otippat: a) träning. Jag tycker - det är mycket oklart varför - att det är jätteintressant att diskutera löprundor, träningsstrategier och bodypumpvikter. b) det som i folkmun ofta benäms som skvaller, men som jag väljer att benämna intressant fakta om mina medmänniskor. Kring i princip alla andra ämnen måste jag generalisera, analysera och hitta samband, och därför kan jag aldrig bara berätta om något kul som hände igår eller konstatera att det är sol ute - jag måste analysera hur detta platsar i ett större sammanhang. Behöver jag nämna att det försvårar redan stela fikasammanhang?

Så här i vårtider, när allt är sådär kvällssolsljuvt det sommarsnöar vita blomblad och luktar så förödande gott att man bara vill springa eller skriva eller sprängas i luften, finner jag min abnormt tolkande helikoptervypersonlighet särskilt frustrerande. Häromdagen återberättade Joelito en anekdot från början av vår studietid, när han i oändlighet fått vänta på en lite för intoxinerad gemensam vänt till oss utanför Flamman, eftersom hon inte kunde sluta att betrakta de fallna löven på marken, som bara var så fascinerande vackra i hennes för tillfället lite dimmiga hjärna. Precis så! Jag vill bara vara så där autistiskt fokuserad, knarkat detaljorienterad, berusat besatt, jag vill insupa varje färgflaga och doftkorn och foton på min hud till tusen procent, jag vill vara en neanderthalare efter en lång vinter, ett urdjur i havet, icke reflekterande, endast inhalerande.

8% vår, 99% levande

Det är nu det händer. Det är nu svenska folket drar ner dragkedjan i sina nordiskt stela skal och kläcks, kränger dem av sig till förmån för ännu euforiskt blekt skinn och livsglädje och förlängda lunchraster intill solvarma väggar. Det är ännu en gräsrotsrörelse, men snart växer den mot skyn i takt med engångsgrillarnas rök och den sista tron på att vintern någonsin kommer åter rinner med smältvattnet ut i havet.

Sedan jag påbörjade mitt exjobb är nästan det enda jag tänker på - förutom våren då - traumasjukvård. Jag vänder mest min egen uppsats ut och in i min hjärna, men med mig har jag också ständigt en medvetenhet om vad som skulle kunna hända med min kropp i nästan vilken sekund som helst. Jag cyklar overkligt fort på Västanvinden nerför en backe och föreställer mig hur något fastnar i framhjulet och hur jag kastas i en vid båge på asfalten, hur mitt skelett rasar ihop som ett plockepinnspel. Jag sätter mig på tåget och funderar över vad en rörelsemängd i ett X2000 kan göra med en människokropp om allt skulle gå fel. Jag tänker mig en dag som denna, när jag för första gången är för varm i min skidjacka, när jag är instängd i en bubbla av sol, hörlursmusik och fartvind och skuggorna är så skarpa att jag varken ser bilen eller föraren mig när vi båda har grönt vid en korsning längs Malmslättsvägen. En sådan där dag som skulle kunna vara vilket år, vilket liv, vilken plats som helst för alla vårrusiga dagar är desamma. Jag föreställer mig hur läkarna klipper upp mina kläder där på britsen, radiologen som scrollar igenom en bildstack av mig.

Jag vet inte vad som är mest oroväckande, min makarbra fascination för det jag studerar eller hur otroligt självcentrerad jag uppenbarligen är. Men mest är jag glad över att det ännu inte hänt. Mest är jag uppsluppet tacksam över alla mina otroligt häftiga skelettdelar, muskler och min konstiga, konstiga hjärna.

hej från Mjärdevi Science Park

Ja, här har jag försummat Under Solen och kört bloggstatistiken i botten medan februari oförtrutet har fortsatt att leverera en miljö som är på gränsen till vad människor klarar av att leva i. Det känns fint att se att ni är ett gäng som hoppfullt besöker mig varje dag trots denna inläggstorka och nu sticker jag till er en liten godbit så att ni fortsätter följa mig.

Den senaste tiden har jag mest ägnat åt två långsamma sysselsättningar: att vänta och att åka tåg. (Ja, visst känns de två begeppen märkligt besläktade i dessa tider?) Jag har farit till Stockholm och till Göteborg för att på sjukhusen observera traumafall som aldrig inträffar så länge jag är i närheten, jag har suttit trånande vid min mail och väntat på lika exjobbsrelaterade svar som aldrig kommer och jag har suttit i telefonköer som aldrig tar slut. Att exjobba visar sig inte alls handla om att praktisera vad man har lärt sig under fyra-fem år på universitetet, utan att ha is i magen, försätta sig i läskiga situationer samt hantera fullskaligt ansvar som få en att vakna på natten i oförklarliga ångestattacker. Har jag nämnt att jag ser fram emot sommaren?

Jag åkte till Skåne också och träffade det som av en systembolagsanställd benämdes som "Tjejligan" - vilket involverade nattliga dansbesök, uppdateringsglädje och till och med solsken - jag har flyttat mitt pick och pack till det utmärkta kollektivet Frittan som ligger nere på stan och som jag nästan inte hunnit vara i av ovanstående skäl och jag har gråtit till en Disneyfilm på bio. Vad har ni gjort?