vinterlyrik/fotogenique

Jag drömmer att det är ljust klockan åtta men vaknar i tungt mörker. Han säger "ska vi inte bara åka någonstans långt bort?" När källardörren slår ut blir jag en sanndrömmare.

Jag lånar min puls från basrytmen vid tinningen. Ett vidunder till fordon stannar en fjärdedels takt från mig i gränden. Cyklisterna väver fram gatorna. Stadens få murar lyser med rosigt oskuldsljus och himlen är full av flamingosteck som flygplanen ritat.

I skogen leker mossan kurragömma med snön bakom stenarna. Solen förbereder sig på sin galaentré vid horisonten.

Det finns inga skuggor. Jag ser allas ansikten och tänker att detta ljus gör vem som helst, var som helst vacker.

allt jag vill är att vara puckad

En annan, och inte helt orelaterad, sak som jag nyligen har kommit till insikt om gällande mig själv, är min totala avsaknad av intresse för detaljer och min strålande kompetens för det här med helheter. Detta tar sig uttryck i ett helt pärlband av lustiga effekter, där det mest uppenbara är att jag aldrig kan vinna en diskussion, eftersom jag inte minns några argument. Jag har en övertygande känsla för varför kärnkraft är dåligt och köttkosumtion leder till växthuseffekt och nyliberalism är förkastligt, men jag kan aldrig namedroppa några konkreta fakta, för de är fullständigt omöjliga för mig att lägga på minnet.

En annan konskevens är att jag har jättesvårt att diskutera ett ämne utan att abstrahera det, vilket för all del gör mig till en intressant människa men är förödande i small talk-sammanhang. Det enda jag kan uppskatta att prata om på en konkret nivå är, något otippat: a) träning. Jag tycker - det är mycket oklart varför - att det är jätteintressant att diskutera löprundor, träningsstrategier och bodypumpvikter. b) det som i folkmun ofta benäms som skvaller, men som jag väljer att benämna intressant fakta om mina medmänniskor. Kring i princip alla andra ämnen måste jag generalisera, analysera och hitta samband, och därför kan jag aldrig bara berätta om något kul som hände igår eller konstatera att det är sol ute - jag måste analysera hur detta platsar i ett större sammanhang. Behöver jag nämna att det försvårar redan stela fikasammanhang?

Så här i vårtider, när allt är sådär kvällssolsljuvt det sommarsnöar vita blomblad och luktar så förödande gott att man bara vill springa eller skriva eller sprängas i luften, finner jag min abnormt tolkande helikoptervypersonlighet särskilt frustrerande. Häromdagen återberättade Joelito en anekdot från början av vår studietid, när han i oändlighet fått vänta på en lite för intoxinerad gemensam vänt till oss utanför Flamman, eftersom hon inte kunde sluta att betrakta de fallna löven på marken, som bara var så fascinerande vackra i hennes för tillfället lite dimmiga hjärna. Precis så! Jag vill bara vara så där autistiskt fokuserad, knarkat detaljorienterad, berusat besatt, jag vill insupa varje färgflaga och doftkorn och foton på min hud till tusen procent, jag vill vara en neanderthalare efter en lång vinter, ett urdjur i havet, icke reflekterande, endast inhalerande.

lugnet efter snöstormen

Det allra, allra bästa kan vara kvällslugn en tisdag i maj då vintern kom tillbaka, när kollektivet på Storgatan är höljt i lugn och teångor och lamporna precis har börjat lysa upp regnet kring S:t Lars utanför fönstret. När någon spelar på ett piano i våningen under och tonerna klättrar upp genom golvet i samma takt som körsbärsblommornas blad faller ner på asfalten. Känner ni? Känner ni att det är...perfekt?

folk är dumma i huvudet

...ibland, men även om jag kanske oftare slås av hur själviska, i vägen, kortsynta och glanslösa i största allmänhet människor kan vara, så slås jag ibland till marken, ja knockas jag, av glädje över hur mycket fantastiska saker vi gör hela tiden.

Det finns sådana mängder nästan gudomlig vishet och förtjusande dårskap där ute! Låttexter som är större än livet, melodislingor att bli besatt av, magiska fotografier, citat att lägga i små askar eller spraya över hela motorvägen, romaner skrivna av en borttappad tvillingsjäl. Vackra tankar, förtjusande bakverk, geniala projekt, aktioner och reaktioner och demonstrationer att dö för.

Tillsammans flätas det ihop till den bästa av berättelser. Sagan om människodjuret som blev lite bättre, lite klokare, lite skönare för varje andetag. Based on a true story.

På bakvägen från campus till stan balanserar jag på Västanvinden precis på gränsen mellan dag och natt, mellan vinter och vår. I skymningen ser himlen ut som pastellfärgad glass och några kvarglömda minusgrader möter mina händer. Det är tyst, rörelselöst, och plötsligt får jag för mig att det enda som ännu låter i världen är jag - motvinden som brusar i mina öron, gruset som knastrar under mina cykelhjul. Allt annat är fullkomligt stilla. Och jag tänker att det nog är i stunderna av absolut solitud och absolut gemenskap som man är som allra mest levande.

it's hard to stay mad, when there's so much beauty

Jag må vara en invecklad person, men när det kommer till film finns det ganska enkla, eller åtminstone generella, recept som får mig på fall. Jag tycker om filmer som utnyttjar sitt medium, till exempel att de gör det mesta av det visuella eller att det handlar om saker som kanske inte kan hända i verkligheten. Jag gillar också när de är lite högstämda och roliga på samma gång. Om det dessutom förekommer ett trevligt fordon, som flakmopeder och fina tåg, så är jag såld. Och så måste de vara snygga eller vackra eller både och.

Således är faktiskt inte ett dugg svårt för mig att lista de fem filmer som jag tycker allra mest om i hela världen. Det är de filmer som är kärnan i alla mina frågor och samtidigt deras svar. De är mitt språk. De är min hjärna i 35 millimeters 2D. De är de här.

5. Eternal Sunshine of the Spotless Mind

Den här titeln, hämtad från en dikt av Alexander Pope, är så ljuvlig att det egentligen inte hade spelat någon roll om filmen inte var bra. Men det är den så klart! Jag älskar det mesta som Kate Winslet är med i. Denna plats kunde nästan ha stulits av såväl Titanic, The Reader och Revolutionary Road. Men bara nästan.

4. Juno

Med ett soundtrack som följde mig under en hel magisk vår och den smartaste och roligaste dialog en amerikansk film någonsin presterat är Juno som film långt mycket större än dess egentligen ganska simpla historia om en 16-årig tjej som råkar bli gravid med en kompis.

3. Darjeeling Limited

Inleds med den genialiska tillhörande kortfilmen Hotel Chevalier och sen blir det bara bättre. Kompade av The Kinks reser tre motvilliga bröder genom ett Indien i technicolor, pimpat med förtjusande detaljer som dödskallemärkta ormlådor och närmast antikt Louis Vuitton-bagage. Innehåller filmvärldens bästa scen, där Adrien Brody med sina spindellika ben springer om Bill Murray och kastar sig upp i den bakre änden på ett avgående tåg, varpå han i slow motion fäller upp solglasögonen för att betrakta förloraren som står kvar på perrongen.

4. Amelie från Montmarte

Om jag bara fick se en enda film i mitt liv skulle jag välja den här. Om jag bara fick göra en enda sak i mitt liv skulle det vara att se den här filmen.

5. American Beauty

Det här klippet, som är filmens slutscen, sammanfattar allt mänskligheten behöver veta. American Beauty är en rolig film också, och hemskt sorglig, men mest är den så väldigt, väldigt klok.