Sedan jag påbörjade mitt exjobb är nästan det enda jag tänker på - förutom våren då - traumasjukvård. Jag vänder mest min egen uppsats ut och in i min hjärna, men med mig har jag också ständigt en medvetenhet om vad som skulle kunna hända med min kropp i nästan vilken sekund som helst. Jag cyklar overkligt fort på Västanvinden nerför en backe och föreställer mig hur något fastnar i framhjulet och hur jag kastas i en vid båge på asfalten, hur mitt skelett rasar ihop som ett plockepinnspel. Jag sätter mig på tåget och funderar över vad en rörelsemängd i ett X2000 kan göra med en människokropp om allt skulle gå fel. Jag tänker mig en dag som denna, när jag för första gången är för varm i min skidjacka, när jag är instängd i en bubbla av sol, hörlursmusik och fartvind och skuggorna är så skarpa att jag varken ser bilen eller föraren mig när vi båda har grönt vid en korsning längs Malmslättsvägen. En sådan där dag som skulle kunna vara vilket år, vilket liv, vilken plats som helst för alla vårrusiga dagar är desamma. Jag föreställer mig hur läkarna klipper upp mina kläder där på britsen, radiologen som scrollar igenom en bildstack av mig.
Jag vet inte vad som är mest oroväckande, min makarbra fascination för det jag studerar eller hur otroligt självcentrerad jag uppenbarligen är. Men mest är jag glad över att det ännu inte hänt. Mest är jag uppsluppet tacksam över alla mina otroligt häftiga skelettdelar, muskler och min konstiga, konstiga hjärna.
2 kommentarer:
Måste erkänna att jag uppskattar våren mer och mer i takt med att jag blivit äldre. Tror det beror på att jag börjar få stelare och kallare leder som uppskattar värmen men du som kogvetare kanske har bättre teorier? :P
Även intressant att veta att det inte bara är jag som tänker på konsekvenserna av hastigheter och liknande.
I mitt fall så beror det nog mindre på att jag arbetat med det praktiskt och mer på att jag läst alldeles för mycket matte och fysik vilket gör att jag halvt omedvetet räknar på vad som skulle hända teoretiskt.
Men med tänke på vad du får se och läsa om så skulle jag nog dock inte skulle vilja byta min arbetsskada mot din (om man får kalla det så).
jag tänker sådär minst en gång om dagen. Inte bara om mig själv utan om andra. Hur campusbussen frontalkrockar. Hur jag känner ilningar i magen när jag susar ner för någon backe och missar en isfläck mer bara någon centimeter. Hur jag tänker att jag kommer få ett telefonsamtal om att någon när och kör hamnat på sjukhus i en tragisk olycka...hur mashed upp i hjärnan skulle inte jag vara om jag gjorde ditt exjobb :)
Skicka en kommentar