sometimes love is not enough

Jag måste ju faktiskt dela med mig av låten som har dominerat min tillvaro de senaste dagarna. Efter att Joel tipsade mig om den lite försynt på gmail-chatten i början av veckan har jag lyssnat på den i genomsnitt 15 gånger per dag, och fast jag vet att det kommer göra att jag tröttnar på den när som helst har jag liksom inte förmått mig att lyssna på någonting annat, utan bara tryckt på repeat. Igen och igen och igen. Den har fått följa med på bussresor, vid kakbak, under sketchövande med mina kollegor, på minusgradiga löprundor, medan jag försökt lösa helpdesk-ärenden, när jag sytt vimplar, druckit vin och innan jag ska sova. Den har fått mig att komponera noveller i huvudet och titta in i ögon och fästa blicken vid en osynlig horisont.

Nu klarar jag knappt av att lyssna på den längre, men jag står inte heller ut med att inte höra den. Bummer.

Lana del Rey - Born to Die

perfekt & oförstörbar

Hela kollektivet, förutom den alltid lika energiske Järnmannen, ligger för ankar. Febern susar trögt längs golvlisterna och jag sitter och surar för att jag inte är någon haxxor och för att jag missar veckans begivenhet, kvällens stora fest på mitt nya jobb. Under solen rör sig som ni förstår inga högtflygande tankar. Istället ska jag för er presentera den kanske tyngsta listan av dem alla.

När vi var i New York blev jag och Erik vänner. Lite av en yin- och yanghistoria, med tanke på att vi i mångt och mycket är varandras motpoler: han är omedelbart sympatisk och jag milt skrämmande, han är relativt okomplicerad (tror jag) och jag ett jävla metatrassel, han är stor och jag är liten, och han föredrar blockbusters medan jag rasar över SF:s trånga utbud.

Som ni förstår är jag den av oss som lyssnar på Kent. Jag uppfostrades, formades, levde av Kent under mina mellersta tonår. Mitt språk kommer därifrån, min estetik och min nostalgi. Erik har av naturliga skäl aldrig förstått grejen, men i sin godmodighet är han villig att ge det en chans. Därför gav han mig i uppdrag att välja ut de 20 bästa låtarna och lägga dem i en lista som han kan dricka whisky och känna sig svår till någon kväll, i hopp om att förstå.

Ni förstår förstås omöjligheten i att sålla bland tio fullängdsskivor (och en EP) av guld och blod. Men jag tog mig an uppgiften på eld- och lågevis, och spred den dessutom vidare (läs Kattens lista här!). Här är resultatet, i årtalsordning:

kent, om jag måste välja 20

Den uppmärksamma läsaren kan se att det är 21 låtar. Innan Kent blev Kent hette de Havsänglar och på gymnasiet hade jag en ljudfil med en raspig, burkig, hetsig demoinspelning av deras låt med namnet Vintervila. Jag hade då min första egna lägenhet högt över gatan och min första egna människa och vi hade det exakt som i låten. Precis så drömskt, isolerat, allt annat uteslutande. På Spotify finns den bara som polerad substitutversion, men den måste vara med, som obevekligt startskott.

en lovande existens i stereo

Jag upplevde aldrig själv att ha syskon under min uppväxt, men på nära håll kunde jag studera kompisars fejder, fiendeskap och kärva frändskap med sina bröder och systrar. När vi var i kanske 12-årsåldern var det häftigaste som fanns idén om en lockande och klädsamt farlig ung vuxenvärld, en plats någonstans från typ gymnasiet och framåt där folk hånglade och var snygga och fria och vakna sent på natten. I väntan på att få träda in i detta förlovade men lite skrämmande land hängde man på någons rum och tillskansade sig de attribut man vågade: lite mascara här, en uppstoppad BH där, förälskelser i en kompis storebrorsa och så förstås musiken. Ingenting kunde manifestera löftet om en snabb, vass och intagande framtid som den.

Eftersom smakens förfiningsprocess ännu inte ens hade påbörjats, var det viktiga egentligen inte vad det var för musik, utan att kunna spela högt. Och det var här syskonen kom in. Med peliga bandspelare och billiga högtalare rådde ljudkrig mellan rummen. Vem kunde överrösta den andres usla musik och därmed vara mest renrasig tonåringsaspirant? Det var vinnaren. Tills föräldrarnas ilskna SÄNK!-rop nådde igenom den skrälliga ljudmattan.

Som den metafor för seger och lycka den var, stod en bättre stereo alltså överst på önskelistan. Och även om jag inte hade syskon, var det när min en gång högt älskade bergssprängare byttes ut mot en riktig liten bordsstereo, med fjärkontroll, som jag förstod att allt nog skulle ordna sig till slut.

Nu har jag precis tagit hit min stora anläggning från sin vila i magasinet hemhemma och monterat upp den i mitt nya rum. Man kan stå framför subwoofern och få det att vibrera i hela kroppen om man skulle vilja och jag kan höja volymen på förstärkaren tills jag själv inte ens kan vara i rummet. De tolvåringar som vi var ville inget hellre än att bli vuxna så att vi skulle kunna spela musik så högt vi ville och äta godis varje dag. Nu vet vi att grannarna klagar och att man blir tjock och sjuk av socker. Ibland är livet irriterande självreglerande.

I felt free and I felt lonely and I felt scared

Det här med göra slut-låtar. Ni har fått det om bakfoten. Ni tror att det handlar om att ligga på sängen och och försmått snyfta till nåt Mariah Carey-wailande eller att bli för full och dansa med sina tjejkompisar till "I will Survive". Och det är klart, den verkligt slutgjorde kan naturligtvis lyssna på vilken sentimental smörja som helst och tycka att det är precis så det är, men denne är ju väsentligt försvagad och bortom all pålitlig bedömningsförmåga.

En bra göra slut-låt, däremot, är inget koncept, inget halvfabrikat, inget jävla franchise med monopol på krossade hjärtan. Och den handlar inte alls alltid om att vara i underläge. En bra break-up song ska få den som lever i ett perfekt förhållande att vilja göra slut bara för att kunna sjunga med i låtarna, och alla Kungsholmens singlar att vilja ha någon bara för att kunna bli dumpade. De ska vara härligt segervissa som "Bad Cover Version", eller fulgråtiga som "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" eller britpopförbannat dansanta som "Post Break-Up Sex", eller nu-skär-jag-handlederna-av-mig-mässiga som "I Know it's Over".

En riktigt bra göra slut-låt är alltid bättre än en vanlig kärlekssång, för den rymmer alla känslor hela vägen. Varsågoda, månadens Spotify-lista:

I don't want to get over you.