Eftersom smakens förfiningsprocess ännu inte ens hade påbörjats, var det viktiga egentligen inte vad det var för musik, utan att kunna spela högt. Och det var här syskonen kom in. Med peliga bandspelare och billiga högtalare rådde ljudkrig mellan rummen. Vem kunde överrösta den andres usla musik och därmed vara mest renrasig tonåringsaspirant? Det var vinnaren. Tills föräldrarnas ilskna SÄNK!-rop nådde igenom den skrälliga ljudmattan.
Som den metafor för seger och lycka den var, stod en bättre stereo alltså överst på önskelistan. Och även om jag inte hade syskon, var det när min en gång högt älskade bergssprängare byttes ut mot en riktig liten bordsstereo, med fjärkontroll, som jag förstod att allt nog skulle ordna sig till slut.
Nu har jag precis tagit hit min stora anläggning från sin vila i magasinet hemhemma och monterat upp den i mitt nya rum. Man kan stå framför subwoofern och få det att vibrera i hela kroppen om man skulle vilja och jag kan höja volymen på förstärkaren tills jag själv inte ens kan vara i rummet. De tolvåringar som vi var ville inget hellre än att bli vuxna så att vi skulle kunna spela musik så högt vi ville och äta godis varje dag. Nu vet vi att grannarna klagar och att man blir tjock och sjuk av socker. Ibland är livet irriterande självreglerande.
5 kommentarer:
Gro, vad i hela Dalsland betyder pelig? Är det en felstavning eller ytterligare ett av alla finurliga adjektiv som gått mig förbi?
Men det är väl uppenbart? Tunn, orejäl, dålig kvalitet. Haha, jag visste inte att det var ett dialektalt ord.
"Ibland är livet irriterande självreglerande."
"Jag tänker att om paradiset finns, då består det av just en sådan här komplex uppsättning doftmolekyler, och vi kommer bara att klara av att vistas där i några sekunder. Sedan tappar vi greppet."
Alla dina blogginlägg innehåller minst ett odödligt citat. Du ger ordet läsvärd ett ansikte.
Alltså Tove! Jag är så otroligt smickrad!
Det tråkiga är väl att det inte är livet som är självreglerande: det är en själv. Egentligen så finns väl inget som hindrar dig från att bara äta godis hela tiden, utom du själv. Så det är en själv som är självreglerande och i detta fallet är det bra. Men när är man självreglerande och när är man bara ett hinder för sig själv? Är t ex *självreglerandet* samma känsla och rädsla som jag känner inför massa andra saker i mitt liv?
Skicka en kommentar