När vi var i New York blev jag och Erik vänner. Lite av en yin- och yanghistoria, med tanke på att vi i mångt och mycket är varandras motpoler: han är omedelbart sympatisk och jag milt skrämmande, han är relativt okomplicerad (tror jag) och jag ett jävla metatrassel, han är stor och jag är liten, och han föredrar blockbusters medan jag rasar över SF:s trånga utbud.
Som ni förstår är jag den av oss som lyssnar på Kent. Jag uppfostrades, formades, levde av Kent under mina mellersta tonår. Mitt språk kommer därifrån, min estetik och min nostalgi. Erik har av naturliga skäl aldrig förstått grejen, men i sin godmodighet är han villig att ge det en chans. Därför gav han mig i uppdrag att välja ut de 20 bästa låtarna och lägga dem i en lista som han kan dricka whisky och känna sig svår till någon kväll, i hopp om att förstå.
Ni förstår förstås omöjligheten i att sålla bland tio fullängdsskivor (och en EP) av guld och blod. Men jag tog mig an uppgiften på eld- och lågevis, och spred den dessutom vidare (läs Kattens lista här!). Här är resultatet, i årtalsordning:
Den uppmärksamma läsaren kan se att det är 21 låtar. Innan Kent blev Kent hette de Havsänglar och på gymnasiet hade jag en ljudfil med en raspig, burkig, hetsig demoinspelning av deras låt med namnet Vintervila. Jag hade då min första egna lägenhet högt över gatan och min första egna människa och vi hade det exakt som i låten. Precis så drömskt, isolerat, allt annat uteslutande. På Spotify finns den bara som polerad substitutversion, men den måste vara med, som obevekligt startskott.
3 kommentarer:
(inte för att du frågade, men) jag har aldrig engagerats av Kent. Det finns en mycket subtilare gräns mellan två sorters människor som inte är varandras motpoler, men där den ena typen gillar punk och Winnerbäck och den andra gillar Converse och Kent. Eller nåt.
Saker jag funderar på i ett soligt och glättigt USA :-)
Är inte att gilla punk och Kent och Winnerbäck och Converse ganska vanligt? Det var typ mitt kriterie för människovärde i slutet av högstadiet/början av gymnasiet (på den tiden jag var ännu mer kategorisk än idag). Eller punken kunde kompromissas, men den var en fet bonus.
Vad gör du i USA?
Jo, det är vanligt att gilla båda också.
Motsättningen är lite svår att sätta ord på, men det handlar kanske om idealism vs yta. Båda dessa kan ju förstås rymmas i en och samma personlighet.
För att besvara fråga två så jobbar jag här under ett par veckor, något jag gör ca en gång om året. Lite som ett skönt läger där vardagsmåsten skalas bort och jag kan koncentrera mig på Det Kreativa.
Skicka en kommentar