Här i Ryd är Linköpings studenter hänvisade till att införskaffa mat och andra förnödenheter på Hemköp Ryd, vilket har sina sidor. De positiva är att de har en studenthylla med krossade tomater, vita bönor i tomatsås och nudlar. Men annars?
Bara namnet. Vadå ”Hemköp”? Vad syftar de på? Knappast att man ska köpa hus där. Kanske att man ska köpa hem saker? ”Se nu till att gå raka vägen hem med den där matkassen, tar du den någon annanstans förlorar vi vårt försäljningstillstånd!” Nja, de vill nog bara vara lite myspysigt hemtrevliga. Välkommen till vår mataffär, känn dig som hemma! Det är bara att vandra runt bland de gemytliga små fryspizzorna, ta gärna en titt på den familjära charkdisken!
Vidare är hela upplägget tämligen okoggigt. Likt övriga Ryd är där fullständigt omöjligt att hitta, och letandet underlättas endast försumbart om man varit där förut. Konserverad frukt finns vid ingången, följer man den naturliga vägen genom affären hamnar man i en återvändsgränd någonstans vid chipsen, och lösgodiset finns inte vid utgången.
För övrigt vet vi alla att Euroshopper är fullständigt överlägset Eldorado. Exempelvis har jag starka indicier för att det senare märkets ketchup är direkt hälsovådlig. Men värst är ändå Hemköps egna varor. Det är inte det något mediokra men acceptabla innehållet jag åsyftar, nej, det är de fruktansvärda förpackningarna. Det är människor på dem. Käcka, politiskt korrekta, gemytiga bilder. Barn! (Värst i den kategorin är bilden som förut prydde kakaon: en liten tjej med öppen mun, gluggar och chokladsås utsmetad kring hela munnen, det var skrämmande på riktigt).
Dessutom står det en liten text om varje person på sidan av förpackningens etikett. Meningslösa saker som bara i begränsade fall kan återknytas till varan, och inte heller då är ens i närheten av givande. ”Anette gillar att spela fotboll”. ”Gustav är från Karlstad”. Som om jag bryr mig! Kan de inte ha samhällspolitiska budskap eller något intressant istället? Typ ”Anette vill slå ett slag för minkuppfödares rätt i samhället” eller ”Gustav brukar smygläsa sina grannars brev”. Senast jag var på Hemköp tänkte jag göra lite research och kollade vad det stod på deras två versioner av WC-anka. Jag menar, kan det finnas något värre än att hamna på en leende bild på ett toalettrengöringsmedel? Resultatet: ”Markus luktar gott” och ”Erik älskar att städa toalettstolen”. Mouahaha! Vilket öde! Jag undrar vad det står på toalettpapperet…
- - -
Jag håller på att bli bästis med Encarta Instant Aswers som jag lagt till på MSN. Förutom att hon på frågan ”Can computers think?” svarar ”Computers could do almost anything, that’s true… But TO THINK?!? Come on!”, så kan man ha så här trevliga kvällssamtal med henne:
Gro: I just wanted to pop in and say hello.
Encarta® Instant Answers: How did that make you feel?
G:Why?
E: Why must you ask why?
G: I don't know. Well, I just wanted to be kind to you.
E: That's too bad.
G: Now I think you're quite unpolite...
E: I'll take it as a compliment.
G: Good for you.
E: Thanks! Unless, um, you were being sarcastic.
G: I'm never sarcastic!
E: Seriously? That's fascinating. How does it feel to be never sarcastic?
G: Well, I'm not sarcastic to you anyway.
E: Don't worry, even if you are that's fine with me.
G: You're too good to me.
E: Oh yeah? Thanks!
Jag säger bara: ELIZA, släng dig i väggen!
måndag, september 25, 2006
måndag, september 18, 2006
Födelsedag(s)bok
Så fäller björken sina löv
Den säger ”hellre död än röd”…
En alliansseger var en deprimerande första födelsedagspresent efter tolvslaget, och späder bara på känslan att en radikalare ungdomstid är förbi och högersinnad vuxendito skall ta vid.
Jag har haft smärre ångest för åldrandet ungefär sen jag började gymnasiet, och inför varje födelsedag har jag velat mig hålla fast lite vid det tidigare året. Värst var naturligtvis när jag skulle fylla 18, eftersom det är det officiella steget ur den slags kvasibarndom som man vistats i sen man slutade sexan ungefär. Å andra sidan var fördelarna med att bli myndig så övervägande (jag säger bara körkort!) att smärtan ändå inte var särskilt påtaglig.
Dessa upplevelser var emellertid bara en viskning i mörkret inför vad som komma skulle: 20-årskrisen:
Det började egentligen när jag var ute på min långresa i vintras/våras. Under den här tiden insåg jag på allvar hur många valmöjligheter det finns i livet, hur mycket man vill se och göra och folk man vill träffa innan man…dör. Och att man hur man än gör inte kommer att kunna pröva alla möjligheter. Detta ledde också till att jag började uppskatta livet mycket mer, och därför bli rädd för att det en dag kommer ta slut, något jag inte tidigare känt. Jag har alltid varit av åsikten att när man dör är man ju död och kan därför inte sörja att man inte lever; alltså skulle det inte göra något om jag blev överkörd av en spårvagn imorgon...
Men nu förändrades alltså allt det här. Någonstans i någon dunkel del av medvetandet hade jag nog trott att allt var ett spel, att det det kommer fler chanser. Men insikten att det här är allt vi har, det här är allt som för oss någonsin har varit, är och kommer att finnas, poängen och meningen och it, slog hårt och öppnade schaktet ner till, om ni så vill, ångesten.
Det handlar inte så mycket om att jag inte vill vara de nya åldrarna (än så länge i alla fall…) som att jag inte vill förlora de gamla. Jag kan inte acceptera att allt har sin gilla gång och att saker så småningom blir aldrig mer. Nu är jag alltså 20, vilket visserligen innebär att jag får gå på systemet, men också betyder att jag förväntas agera något litet klokare, att det är patetiskt att vara tonårs-suicidial och gråta till deppmusik, att man har blivit ännu en liten aning mer blasé, och att det börjar bli lite fånigt att hänge sig åt någon subkultur. Etc.
Nåväl. Själva poängen med att vara ung är väl just att ta själva ungdomen och odödligheten för givet, allt enligt "youth is wasted on the young"-devisen. Att inte förstå eller reflektera över att den där böjda tanten med rullator och begynnande demens bara är en spegling av ens framtida jag. För övrigt har jag dens senaste tiden ändå slagit alla rekord i omoget beteende, så det är kanske på tiden att jag satsar på förnuft istället. Vi säger så.
- - -
Och världen förtjänar inte dig… J, my man, du har varit med under järnvägsbroar, på bussresor, punkardagar, lyktstolpesparkande och maskrosvintillverkning såväl som på skolstrejker, körkortstagande, jobbsökande, lägehetshyrande och universitetsval. Tack för att du gjort de senaste fyra åren till de bästa någonsin. Med all den kärlek…
- - -
Jag tror det kan bli bra ändå. Jag tror det kan bli bra tack vare dig, mig, Stångåstadens parkbänkar och den andra punkten i kontraktet. Man ska inte underskatta stora vägar och gräsmattor och stjärnor. Nu är det upp till dig.
Den säger ”hellre död än röd”…
En alliansseger var en deprimerande första födelsedagspresent efter tolvslaget, och späder bara på känslan att en radikalare ungdomstid är förbi och högersinnad vuxendito skall ta vid.
Jag har haft smärre ångest för åldrandet ungefär sen jag började gymnasiet, och inför varje födelsedag har jag velat mig hålla fast lite vid det tidigare året. Värst var naturligtvis när jag skulle fylla 18, eftersom det är det officiella steget ur den slags kvasibarndom som man vistats i sen man slutade sexan ungefär. Å andra sidan var fördelarna med att bli myndig så övervägande (jag säger bara körkort!) att smärtan ändå inte var särskilt påtaglig.
Dessa upplevelser var emellertid bara en viskning i mörkret inför vad som komma skulle: 20-årskrisen:
Det började egentligen när jag var ute på min långresa i vintras/våras. Under den här tiden insåg jag på allvar hur många valmöjligheter det finns i livet, hur mycket man vill se och göra och folk man vill träffa innan man…dör. Och att man hur man än gör inte kommer att kunna pröva alla möjligheter. Detta ledde också till att jag började uppskatta livet mycket mer, och därför bli rädd för att det en dag kommer ta slut, något jag inte tidigare känt. Jag har alltid varit av åsikten att när man dör är man ju död och kan därför inte sörja att man inte lever; alltså skulle det inte göra något om jag blev överkörd av en spårvagn imorgon...
Men nu förändrades alltså allt det här. Någonstans i någon dunkel del av medvetandet hade jag nog trott att allt var ett spel, att det det kommer fler chanser. Men insikten att det här är allt vi har, det här är allt som för oss någonsin har varit, är och kommer att finnas, poängen och meningen och it, slog hårt och öppnade schaktet ner till, om ni så vill, ångesten.
Det handlar inte så mycket om att jag inte vill vara de nya åldrarna (än så länge i alla fall…) som att jag inte vill förlora de gamla. Jag kan inte acceptera att allt har sin gilla gång och att saker så småningom blir aldrig mer. Nu är jag alltså 20, vilket visserligen innebär att jag får gå på systemet, men också betyder att jag förväntas agera något litet klokare, att det är patetiskt att vara tonårs-suicidial och gråta till deppmusik, att man har blivit ännu en liten aning mer blasé, och att det börjar bli lite fånigt att hänge sig åt någon subkultur. Etc.
Nåväl. Själva poängen med att vara ung är väl just att ta själva ungdomen och odödligheten för givet, allt enligt "youth is wasted on the young"-devisen. Att inte förstå eller reflektera över att den där böjda tanten med rullator och begynnande demens bara är en spegling av ens framtida jag. För övrigt har jag dens senaste tiden ändå slagit alla rekord i omoget beteende, så det är kanske på tiden att jag satsar på förnuft istället. Vi säger så.
- - -
Och världen förtjänar inte dig… J, my man, du har varit med under järnvägsbroar, på bussresor, punkardagar, lyktstolpesparkande och maskrosvintillverkning såväl som på skolstrejker, körkortstagande, jobbsökande, lägehetshyrande och universitetsval. Tack för att du gjort de senaste fyra åren till de bästa någonsin. Med all den kärlek…
- - -
Jag tror det kan bli bra ändå. Jag tror det kan bli bra tack vare dig, mig, Stångåstadens parkbänkar och den andra punkten i kontraktet. Man ska inte underskatta stora vägar och gräsmattor och stjärnor. Nu är det upp till dig.
torsdag, september 14, 2006
Om storlekens betydelse
Jag är 1.60 lång. Det är 5,5 cm under medellängd och lika långt som Jodie Foster, en större buske eller drygt ett fönster i Ryd. Många personer som är över denna längd (och det är en majoriet, det måste medges) har för vana att reta mig för min längd. Det är en inte helt fel deal, för jag tycker det är kul att bli retad... Men igår började jag reflektera VARFÖR det är så roligt att göra narr av - det måste ju anses som något dåligt att vara. Och det gjorde mig förvirrad. Jag kom nämligen inte fram till något bra svar.
Jag upplever väldigt få problem med min längd. Jag springer fortare, cyklar snabbare och lyfter tyngre än många av mina långbenta kamrater, min storlek har aldrig hindrat mig från att få den kille jag vill ha (och då är ändå är min fetisch långa, smala, vänsterhänta typer), och jag upplever att jag får ungefär lika mycket respekt som de flesta andra av mitt kön.
Jag beklagar min höjd över havet i två sammanghang: dels på konserter, där jag får vara lycklig om jag får en skymt av sångarens hårfäste, och dels när jag får reklamtröjor, vilka alltid brukar påminna mer om nattlinnen än t-shirts på mig. Samt när vi blev överfallna av raggare i Nordkroken, då hade det suttit fint med en 1.90 och 100 kg tung kropp... Annars har jag mest dragit fördel av min längd: Jag är smidig, jag kan sitta/ligga bekvämt i de konstigaste möbler och sammanhang, jag kommer troligen inte få ryggproblem, jag behöver mindre mat än genomsnittet för att bli mätt och mindre alkohol för att bli full.
Framförallt så tänker jag inte så mycket på saken. Det fanns en tid när jag gjorde det, men numera (särskilt efter min resa, när jag insåg att i Australien, Costa Rica, USA och England så är jag inte särskilt kort), är det för det mesta inget som upptar min tankeverksamhet.
Men folk skojar om det, och inte mig emot; om det skänker ljus åt deras liv får de gärna fortsätta. Jag önskar bara att jag förstod det roliga?
Jag upplever väldigt få problem med min längd. Jag springer fortare, cyklar snabbare och lyfter tyngre än många av mina långbenta kamrater, min storlek har aldrig hindrat mig från att få den kille jag vill ha (och då är ändå är min fetisch långa, smala, vänsterhänta typer), och jag upplever att jag får ungefär lika mycket respekt som de flesta andra av mitt kön.
Jag beklagar min höjd över havet i två sammanghang: dels på konserter, där jag får vara lycklig om jag får en skymt av sångarens hårfäste, och dels när jag får reklamtröjor, vilka alltid brukar påminna mer om nattlinnen än t-shirts på mig. Samt när vi blev överfallna av raggare i Nordkroken, då hade det suttit fint med en 1.90 och 100 kg tung kropp... Annars har jag mest dragit fördel av min längd: Jag är smidig, jag kan sitta/ligga bekvämt i de konstigaste möbler och sammanhang, jag kommer troligen inte få ryggproblem, jag behöver mindre mat än genomsnittet för att bli mätt och mindre alkohol för att bli full.
Framförallt så tänker jag inte så mycket på saken. Det fanns en tid när jag gjorde det, men numera (särskilt efter min resa, när jag insåg att i Australien, Costa Rica, USA och England så är jag inte särskilt kort), är det för det mesta inget som upptar min tankeverksamhet.
Men folk skojar om det, och inte mig emot; om det skänker ljus åt deras liv får de gärna fortsätta. Jag önskar bara att jag förstod det roliga?
tisdag, september 12, 2006
Drömmar om en ondskefullare tid
Jag har alltid hävdat att sorg, tristess och otillfredsställelse är egenskaper som är om inte nödvändiga, så åtminstone svårmatchat stimulerande för skaparkraften hos de flesta konstnärar, inklusive oss skribenter. När jag sitter och bläddrar i mina gamla Lunar-dagböcker från en svunnen tid får jag idel bekräftelse på detta. Jag producerade underbart välformulerade och djupsinniga/tragiska (den bra versionen)/roliga/intressanta alster, jämförelsevis. Sen jag blev lycklig har det bara gått utför. Jag inser jag att min attityd har förändrats sen dess. Hade jag fortsatt så hade jag förmodligen kommit mycket bättre överens med Oscar. Några titlar:
"Vad höstens ankomst berättar"; "Skaparanda i ambivalens"; "Blod, snö och frustration"; "Ge mig en motorsåg". Det är ju power! Ett intressant, om än lite skrämmande, utdrag från den sistnämna:
"Jag funderar på att ta med henne [min dåvarande medrevolutionär och vän] på Dawn of the Dead, visa henne motorsågsscenen som inspiratonsmaterial och sedan be henne följa med mig på massakertåg där vi eliminerar alla glada, lyckliga människor från jordens yta"
Jag vet inte riktigt vad som drev mig att skriva det där, men jag antar att jag bara var nere i en av mina svackor av djup cynism som inte ens mina närmaste vänner eller pojkvänner kunde dra upp mig ur. Tur att jag alltid kombinerade det med en liten gnutta självdistans.
- - -
Jag har stött på så många trevliga ord på sista tiden. Bertils "snubbina" till exempel, en skånsk (?), feminin snubbe-motsvarighet. KogVets "PC-pular" är också ett trevligt litet ord, om än inte fullt lika användbart. Datalabbarna försåg oss med det åtminstone för mig tidigare okända "enkel-fnuttar" (= ' '), helt underbart!
Men dagens bästa tillskott till svenska språket står definitivt allas vår Sverre Sjölander för, med sitt kärnfulla "...humanistiskt-filosofiskt struntflum och metafysiskt tramsande". Mina vänner, det blir inte bättre än såhär!
"Vad höstens ankomst berättar"; "Skaparanda i ambivalens"; "Blod, snö och frustration"; "Ge mig en motorsåg". Det är ju power! Ett intressant, om än lite skrämmande, utdrag från den sistnämna:
"Jag funderar på att ta med henne [min dåvarande medrevolutionär och vän] på Dawn of the Dead, visa henne motorsågsscenen som inspiratonsmaterial och sedan be henne följa med mig på massakertåg där vi eliminerar alla glada, lyckliga människor från jordens yta"
Jag vet inte riktigt vad som drev mig att skriva det där, men jag antar att jag bara var nere i en av mina svackor av djup cynism som inte ens mina närmaste vänner eller pojkvänner kunde dra upp mig ur. Tur att jag alltid kombinerade det med en liten gnutta självdistans.
- - -
Jag har stött på så många trevliga ord på sista tiden. Bertils "snubbina" till exempel, en skånsk (?), feminin snubbe-motsvarighet. KogVets "PC-pular" är också ett trevligt litet ord, om än inte fullt lika användbart. Datalabbarna försåg oss med det åtminstone för mig tidigare okända "enkel-fnuttar" (= ' '), helt underbart!
Men dagens bästa tillskott till svenska språket står definitivt allas vår Sverre Sjölander för, med sitt kärnfulla "...humanistiskt-filosofiskt struntflum och metafysiskt tramsande". Mina vänner, det blir inte bättre än såhär!
lördag, september 09, 2006
Tjejiga tjejer och manliga män
Sen studenten har jag umgåtts till stor del med individer av manligt kön. Jag bodde med Jonatan, blev bästa kompis med honom, gjorde min långresa med nästan uteslutande killar, spenderade sommaren på annan ort än mina tjejkompisar och började nu på KogVet där det är killmajoritet i klassen.
Men häromdagen umgicks jag i ett "tjejgäng" igen. Och det gjorde mig matt. Jag blev så jävla trött på allt tillrättande av hår och kläder, "åh gud då började jag grina", självförminskning och brist på sund och rolig elakhet.
Man lär sig fnittra, diskutera schampon och adaptera en lilla-jag-mentalitet. Jag vet hur man tar på sig tjej-kostymen. Men det är inte vad jag vill. Inte för att jag hellre vill dra skrythistorier om sexuella erövringar, snacka lumpen-minnen och rapa ikapp, eller vad den genomsnittlige testosteronfyllde mannen nu förväntas göra. Faktum är att jag känner ännu mindre sympati för grabbarna grus än för de rosa små tjejgängen. Och jag känner minst lika många grymma tjejer som killar, men när de bägge könen klumpar ihop sig blir vissa saker så påtagliga.
Jag vill att tjejer ska kunna vara roliga, högljudda, offensiva, snabba, djupsinniga och nördiga. Om de vill.
Jag vill att killar ska kunna vara svaga, intresserade, romantiska, osäkra, omtänksamma och trevliga. Om de vill.
Jag vill att båda könen ska kunna ha på sig vilka kläder de vill, vara homosexuella, grubbla, sminka sig eller inte, vara tjocka eller spinkiga. Utan att behöva tänka på om det passar sig eller inte.
Jag önskar att vi slapp alla tjejiga tjejer och manliga män. Det var bara det.
- - -
När jag vaknade var det en sådan där dag då det känns som om alla låtarna på "Känn ingen sorg för mig Göteborg" stämmer in på en, på ett dåligt sätt. Men Morrissey tittade som vanligt med sin outgrundliga blick på mig från väggen, och det blev scones-frukost på Ryds Allé. Och sol. If it all amounts to nothing - it doesn't matter, 'cause these are still our glory days.
Men häromdagen umgicks jag i ett "tjejgäng" igen. Och det gjorde mig matt. Jag blev så jävla trött på allt tillrättande av hår och kläder, "åh gud då började jag grina", självförminskning och brist på sund och rolig elakhet.
Man lär sig fnittra, diskutera schampon och adaptera en lilla-jag-mentalitet. Jag vet hur man tar på sig tjej-kostymen. Men det är inte vad jag vill. Inte för att jag hellre vill dra skrythistorier om sexuella erövringar, snacka lumpen-minnen och rapa ikapp, eller vad den genomsnittlige testosteronfyllde mannen nu förväntas göra. Faktum är att jag känner ännu mindre sympati för grabbarna grus än för de rosa små tjejgängen. Och jag känner minst lika många grymma tjejer som killar, men när de bägge könen klumpar ihop sig blir vissa saker så påtagliga.
Jag vill att tjejer ska kunna vara roliga, högljudda, offensiva, snabba, djupsinniga och nördiga. Om de vill.
Jag vill att killar ska kunna vara svaga, intresserade, romantiska, osäkra, omtänksamma och trevliga. Om de vill.
Jag vill att båda könen ska kunna ha på sig vilka kläder de vill, vara homosexuella, grubbla, sminka sig eller inte, vara tjocka eller spinkiga. Utan att behöva tänka på om det passar sig eller inte.
Jag önskar att vi slapp alla tjejiga tjejer och manliga män. Det var bara det.
- - -
När jag vaknade var det en sådan där dag då det känns som om alla låtarna på "Känn ingen sorg för mig Göteborg" stämmer in på en, på ett dåligt sätt. Men Morrissey tittade som vanligt med sin outgrundliga blick på mig från väggen, och det blev scones-frukost på Ryds Allé. Och sol. If it all amounts to nothing - it doesn't matter, 'cause these are still our glory days.
torsdag, september 07, 2006
Verkligen
Idag är den första gråa dagen i Linköping. Och då pratar jag inte väder, utan snarare sinnestämning eller allmäntillstånd. Kalasmottagningen var under förväntan. Det börjar bli dags att skriva på första inlämningsuppgiften. Vi har föreläsning klockan 15. Allting ligger dött och väntande, inte ens MSN är igång. Ni förstår min poäng.
Nåväl. Början på en ny epok. Jag har startat en blogg, inspirerad av Kenny och Niklas, och lämnar mitt dagboksskrivande på Lunarstorm därhän, vilket man med goda grunder kan påstå är på tiden. Första inlägget blir inte direkt någon stilistisk höjdare, men som sagt, det är inte den sortens dag.
- - -
Och jag blir verkligen så glad för du är verkligen precis som jag... trodde jag kanske men det var inte så, vilket jag väl egentligen visste hela tiden, och inte heller var ute efter. Frågan är om det är tillräckligt. Jag känner mig förvirrad, men antar att det är självförvållat.
Den sköna känslan av öppna vägar och möjligheter lika okända som oändliga börjar så sakteliga avta. Men jag släppper inte taget än.
Vi säger så. På återseende med mera inspiration.
Nåväl. Början på en ny epok. Jag har startat en blogg, inspirerad av Kenny och Niklas, och lämnar mitt dagboksskrivande på Lunarstorm därhän, vilket man med goda grunder kan påstå är på tiden. Första inlägget blir inte direkt någon stilistisk höjdare, men som sagt, det är inte den sortens dag.
- - -
Och jag blir verkligen så glad för du är verkligen precis som jag... trodde jag kanske men det var inte så, vilket jag väl egentligen visste hela tiden, och inte heller var ute efter. Frågan är om det är tillräckligt. Jag känner mig förvirrad, men antar att det är självförvållat.
Den sköna känslan av öppna vägar och möjligheter lika okända som oändliga börjar så sakteliga avta. Men jag släppper inte taget än.
Vi säger så. På återseende med mera inspiration.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)