Födelsedag(s)bok

Så fäller björken sina löv
Den säger ”hellre död än röd”…

En alliansseger var en deprimerande första födelsedagspresent efter tolvslaget, och späder bara på känslan att en radikalare ungdomstid är förbi och högersinnad vuxendito skall ta vid.

Jag har haft smärre ångest för åldrandet ungefär sen jag började gymnasiet, och inför varje födelsedag har jag velat mig hålla fast lite vid det tidigare året. Värst var naturligtvis när jag skulle fylla 18, eftersom det är det officiella steget ur den slags kvasibarndom som man vistats i sen man slutade sexan ungefär. Å andra sidan var fördelarna med att bli myndig så övervägande (jag säger bara körkort!) att smärtan ändå inte var särskilt påtaglig.

Dessa upplevelser var emellertid bara en viskning i mörkret inför vad som komma skulle: 20-årskrisen:

Det började egentligen när jag var ute på min långresa i vintras/våras. Under den här tiden insåg jag på allvar hur många valmöjligheter det finns i livet, hur mycket man vill se och göra och folk man vill träffa innan man…dör. Och att man hur man än gör inte kommer att kunna pröva alla möjligheter. Detta ledde också till att jag började uppskatta livet mycket mer, och därför bli rädd för att det en dag kommer ta slut, något jag inte tidigare känt. Jag har alltid varit av åsikten att när man dör är man ju död och kan därför inte sörja att man inte lever; alltså skulle det inte göra något om jag blev överkörd av en spårvagn imorgon...

Men nu förändrades alltså allt det här. Någonstans i någon dunkel del av medvetandet hade jag nog trott att allt var ett spel, att det det kommer fler chanser. Men insikten att det här är allt vi har, det här är allt som för oss någonsin har varit, är och kommer att finnas, poängen och meningen och it, slog hårt och öppnade schaktet ner till, om ni så vill, ångesten.

Det handlar inte så mycket om att jag inte vill vara de nya åldrarna (än så länge i alla fall…) som att jag inte vill förlora de gamla. Jag kan inte acceptera att allt har sin gilla gång och att saker så småningom blir aldrig mer. Nu är jag alltså 20, vilket visserligen innebär att jag får gå på systemet, men också betyder att jag förväntas agera något litet klokare, att det är patetiskt att vara tonårs-suicidial och gråta till deppmusik, att man har blivit ännu en liten aning mer blasé, och att det börjar bli lite fånigt att hänge sig åt någon subkultur. Etc.

Nåväl. Själva poängen med att vara ung är väl just att ta själva ungdomen och odödligheten för givet, allt enligt "youth is wasted on the young"-devisen. Att inte förstå eller reflektera över att den där böjda tanten med rullator och begynnande demens bara är en spegling av ens framtida jag. För övrigt har jag dens senaste tiden ändå slagit alla rekord i omoget beteende, så det är kanske på tiden att jag satsar på förnuft istället. Vi säger så.

- - -

Och världen förtjänar inte dig… J, my man, du har varit med under järnvägsbroar, på bussresor, punkardagar, lyktstolpesparkande och maskrosvintillverkning såväl som på skolstrejker, körkortstagande, jobbsökande, lägehetshyrande och universitetsval. Tack för att du gjort de senaste fyra åren till de bästa någonsin. Med all den kärlek…

- - -

Jag tror det kan bli bra ändå. Jag tror det kan bli bra tack vare dig, mig, Stångåstadens parkbänkar och den andra punkten i kontraktet. Man ska inte underskatta stora vägar och gräsmattor och stjärnor. Nu är det upp till dig.