Jag har alltid hävdat att sorg, tristess och otillfredsställelse är egenskaper som är om inte nödvändiga, så åtminstone svårmatchat stimulerande för skaparkraften hos de flesta konstnärar, inklusive oss skribenter. När jag sitter och bläddrar i mina gamla Lunar-dagböcker från en svunnen tid får jag idel bekräftelse på detta. Jag producerade underbart välformulerade och djupsinniga/tragiska (den bra versionen)/roliga/intressanta alster, jämförelsevis. Sen jag blev lycklig har det bara gått utför. Jag inser jag att min attityd har förändrats sen dess. Hade jag fortsatt så hade jag förmodligen kommit mycket bättre överens med Oscar. Några titlar:
"Vad höstens ankomst berättar"; "Skaparanda i ambivalens"; "Blod, snö och frustration"; "Ge mig en motorsåg". Det är ju power! Ett intressant, om än lite skrämmande, utdrag från den sistnämna:
"Jag funderar på att ta med henne [min dåvarande medrevolutionär och vän] på Dawn of the Dead, visa henne motorsågsscenen som inspiratonsmaterial och sedan be henne följa med mig på massakertåg där vi eliminerar alla glada, lyckliga människor från jordens yta"
Jag vet inte riktigt vad som drev mig att skriva det där, men jag antar att jag bara var nere i en av mina svackor av djup cynism som inte ens mina närmaste vänner eller pojkvänner kunde dra upp mig ur. Tur att jag alltid kombinerade det med en liten gnutta självdistans.
- - -
Jag har stött på så många trevliga ord på sista tiden. Bertils "snubbina" till exempel, en skånsk (?), feminin snubbe-motsvarighet. KogVets "PC-pular" är också ett trevligt litet ord, om än inte fullt lika användbart. Datalabbarna försåg oss med det åtminstone för mig tidigare okända "enkel-fnuttar" (= ' '), helt underbart!
Men dagens bästa tillskott till svenska språket står definitivt allas vår Sverre Sjölander för, med sitt kärnfulla "...humanistiskt-filosofiskt struntflum och metafysiskt tramsande". Mina vänner, det blir inte bättre än såhär!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar