Om storlekens betydelse

Jag är 1.60 lång. Det är 5,5 cm under medellängd och lika långt som Jodie Foster, en större buske eller drygt ett fönster i Ryd. Många personer som är över denna längd (och det är en majoriet, det måste medges) har för vana att reta mig för min längd. Det är en inte helt fel deal, för jag tycker det är kul att bli retad... Men igår började jag reflektera VARFÖR det är så roligt att göra narr av - det måste ju anses som något dåligt att vara. Och det gjorde mig förvirrad. Jag kom nämligen inte fram till något bra svar.

Jag upplever väldigt få problem med min längd. Jag springer fortare, cyklar snabbare och lyfter tyngre än många av mina långbenta kamrater, min storlek har aldrig hindrat mig från att få den kille jag vill ha (och då är ändå är min fetisch långa, smala, vänsterhänta typer), och jag upplever att jag får ungefär lika mycket respekt som de flesta andra av mitt kön.

Jag beklagar min höjd över havet i två sammanghang: dels på konserter, där jag får vara lycklig om jag får en skymt av sångarens hårfäste, och dels när jag får reklamtröjor, vilka alltid brukar påminna mer om nattlinnen än t-shirts på mig. Samt när vi blev överfallna av raggare i Nordkroken, då hade det suttit fint med en 1.90 och 100 kg tung kropp... Annars har jag mest dragit fördel av min längd: Jag är smidig, jag kan sitta/ligga bekvämt i de konstigaste möbler och sammanhang, jag kommer troligen inte få ryggproblem, jag behöver mindre mat än genomsnittet för att bli mätt och mindre alkohol för att bli full.

Framförallt så tänker jag inte så mycket på saken. Det fanns en tid när jag gjorde det, men numera (särskilt efter min resa, när jag insåg att i Australien, Costa Rica, USA och England så är jag inte särskilt kort), är det för det mesta inget som upptar min tankeverksamhet.

Men folk skojar om det, och inte mig emot; om det skänker ljus åt deras liv får de gärna fortsätta. Jag önskar bara att jag förstod det roliga?