Tjejiga tjejer och manliga män

Sen studenten har jag umgåtts till stor del med individer av manligt kön. Jag bodde med Jonatan, blev bästa kompis med honom, gjorde min långresa med nästan uteslutande killar, spenderade sommaren på annan ort än mina tjejkompisar och började nu på KogVet där det är killmajoritet i klassen.

Men häromdagen umgicks jag i ett "tjejgäng" igen. Och det gjorde mig matt. Jag blev så jävla trött på allt tillrättande av hår och kläder, "åh gud då började jag grina", självförminskning och brist på sund och rolig elakhet.

Man lär sig fnittra, diskutera schampon och adaptera en lilla-jag-mentalitet. Jag vet hur man tar på sig tjej-kostymen. Men det är inte vad jag vill. Inte för att jag hellre vill dra skrythistorier om sexuella erövringar, snacka lumpen-minnen och rapa ikapp, eller vad den genomsnittlige testosteronfyllde mannen nu förväntas göra. Faktum är att jag känner ännu mindre sympati för grabbarna grus än för de rosa små tjejgängen. Och jag känner minst lika många grymma tjejer som killar, men när de bägge könen klumpar ihop sig blir vissa saker så påtagliga.

Jag vill att tjejer ska kunna vara roliga, högljudda, offensiva, snabba, djupsinniga och nördiga. Om de vill.
Jag vill att killar ska kunna vara svaga, intresserade, romantiska, osäkra, omtänksamma och trevliga. Om de vill.
Jag vill att båda könen ska kunna ha på sig vilka kläder de vill, vara homosexuella, grubbla, sminka sig eller inte, vara tjocka eller spinkiga. Utan att behöva tänka på om det passar sig eller inte.

Jag önskar att vi slapp alla tjejiga tjejer och manliga män. Det var bara det.

- - -

När jag vaknade var det en sådan där dag då det känns som om alla låtarna på "Känn ingen sorg för mig Göteborg" stämmer in på en, på ett dåligt sätt. Men Morrissey tittade som vanligt med sin outgrundliga blick på mig från väggen, och det blev scones-frukost på Ryds Allé. Och sol. If it all amounts to nothing - it doesn't matter, 'cause these are still our glory days.