Weapon of choice

Folk säger att de inte vet, att det bara är spekulationer. De säger att det är svårt att sänka standarden. Att det inte är någon idé att göra något om inte andra följer efter. De säger att de inte orkar, att det inte gör någon skillnad, att de inte vill tänka på det nu.

Sanningen är att en hel forskarkår är överens och att folk mycket väl vet om det, men att de inte är villiga att offra små bekvämligheter för att hindra en veritabel undergång. Sanningen är att det måste finnas någon att följa, att det redan görs fantastiskt mycket och att det bara är att haka på. Sanningen är att du MÅSTE orka, att det är din förbannade skyldighet att tänka på det, och att det finns fantastiskt mycket du kan göra. Forskare har kommit fram till att vi kan bromsa växthuseffekten i tid, om vi bara gör vissa, relativt små förändringar. Här är en del av dem:

• Påverka din omgivning. Prata med folk, var engagerad, maila affärer och företag.
• Dra ner på grönsaker som inte är odlade under säsong. Till exempel tomat, isbergssallad och paprika under vintern. De är odlade i växthus uppvärmda med fossila bränslen. Och transporterade med flyplan!
• Ersätt kött med till exempel bönor eller viltkött.
• Undvik färskvaror som transporterats långt - de har flugit.
• Dra ner på skaldjur som kräver mycket energi per kilo för att produceras.
• Välj miljömärkta varor till exempel Svanen eller Krav.
• Minska bilåkningen. Fem färre mil i veckan motsvarar ungefär ett halvt ton koldioxid per år. Ta hellre cykel eller tåg. Det är dessutom väldigt trevligt, och bar för dig, att gå och cykla!
• Om du måste åka bil: Se till att ha rätt däcktryck. Det minskar rullmotståndet och därmed bränsleåtgången. Kör ekonomiskt: accelerera lugnt, kör på hög växel, ta bort taboxen när du inte behöver den, använd motorvärmare. Du kanske kan samåka med någon eller gå med i en bilpool. När du köper bil: välj en bränslesnål bil, helst i bästa miljöklass.
• Undvik flygresor, särskilt de långa. En Thailandssemester för två motsvarar ungefär 1,8 ton koldioxid per person. Tåg eller båt är bättre för miljön.
• Byt till nio lågenergilampor hemma. Du sparar 250 kilo koldioxid under deras livslängd.
• Undvik att ha möbler och gardiner framför elementen, det minskar värmespridningen.
• Köp el som produceras med förnybara energikällor.
• Om du bor i villa och har egen panna: byt från olja till pellets eller till fjärrvärme, gör årlig översyn av pannan, installera solfångare.
• Frosta av frysen minst ett par gånger om året.
• Använd vattenkokare.
• Sätt inte in varm mat direkt i kyl eller frys, låt den svalna först.
• Stäng av apparater när du inte använder dem, låt dem inte stå på standby.
• Återvinn! Det är lätt, det är tillfredsställande, det gör större skillnad än du tror.
• Använd mindre varmvatten,. tex duscha kortare.
• Plantera ett träd. Det absorberar ett ton koldioxid under sin livstid.
• Häng upp dina kläder om du har möjlighet, istället för att använda en torkanordning.

Men framförallt: VÄLJ. Var medveten. Var aktiv. Den globala uppvärmingen försvinner inte hur mycket du är försöker ignorera den. Jag lovar.

När du går i gamla fotspår och väljer att inte välja gör du i själva verket väldigt stora val: du väger din bekvämlighet mot andras undergång, kortsiktig tillfredsställelse mot långsiktig hållbarhet, och ett kort nu mot en nästan evig framtid. Och du väljer det förstnämnda i alla fallen.

Joel har fel när han sneglar på mig, suckar och säger "ja, jag vill ha den här Gro" när han köper något med hög miljöbovspoäng i affären. För det är inte för min skull han ska bromsa den globala uppvärmningen. Det är för att han ska kunna se sina barn i ögonen. För att de inte ska behöva stå i en värld där det är försent, och säga: "Pappa, visste ni att det skulle bli såhär...och du gjorde ingenting?"

Vill du veta mer (klart att du vill!)? DN skriver lättfattligt och uttömmande om bakgrund, fakta och nyheter i sin Klimatspecial.

Personangrepp

När Rydssolen lyser över mig och Johnny Cash sjunger i mina öron, när kvällarna blir ljusa och luften ljum, då vill man ibland bara skriva om kärlek. Men det här behövs mer.

Det finns vissa människor, och är man av det generaliserande slaget (det är man) kan man påstå att de oftare är män än kvinnor, som bara pratar om sig själva. Deras uppfattning om en konversation är inte ett ömsesidigt utbytande av tankar och idéer, utan att överföra största möjliga information om dem själva och deras liv till motparten. Det finns två huvudtyper:

Den första är en auktoritär person med behaglig röst, och nästan nästan alltid en man, som av en olycklig slump fått för sig att han själv är skapelsens krona. Därför kan och vet han allt, och är dessutom mer framgångsrik än alla andra. Det är han som skrattar överseende när du försöker argumentera, det är han som älskar att förklara hur saker (gärna fantastiskt ointressanta och inom hans specialkompetens, men även mer generella) fungerar och ligger till, men egentligen inte bryr sig om huruvida du förstår eller inte. Det är han som alltid har gjort allt du har gjort, fast mycket bättre/större/häftigare/lyxigare/mer.

Ego-personlighet nummer två är mer osäker på sig själv, och något jämnare fördelad över könen. Han eller hon älskar att förmedla ointressenta detaljer om sitt liv, och vad än konversationen handlar om, kan man vara säker på att denne anknyter detta till sig själv eller sin bekantskapskrets. Säger du "jag har jobbat på en mafiosoägd farm i Italien" frågar denna typ aldrig vad du gjorde där, utan säger (strax innan du avslutat meningen) istället "min kompis morbror är från Italien/i somras jobbade jag på en jordgubbsodling/igår kollade jag och alla mina lika tråkiga kompisar på Gudfadern". Det är han som älskar att citera filmer du aldrig sett, det är han som namedroppar sina okända kompisars husdsjur, och det är han som du aldrig kan ha någon form av allmängiltig och icke personrelaterad diskussion med.

Dessa personlighetstyper må vara nog så olika, men vissa saker har de gemensamt: de låter otåligt "mm, ja, mm" när du säger något, dina försök till intresserade kommentarer går dem spårlöst förbi, och deras ögon slocknar och blicken far iväg över axeln på dig när du berättar något. Och du förstår att du egentligen är värdelös som samtalspartner, bara en spegel för personenen att reflektera sig själv i.

Det är naturligvis inte helt vanligt med så extrema personer som jag just beskrev, även om det finns en hel del där ute. Men många människor har tydliga drag av sådant här beteende, och jag finner det så fantastiskt irriterande. Det värsta är inte att det ibland är så pinsamt tydligt utan att de märker det, att de aldrig kommer lära sig något av en annan människa, eller att de förolämpar sin samtalspartner med sin nonchalans. Det värsta är att de här personerna i grund och botten ju är helt socialt inkompetenta - and totally gets away with it.

En ful ankunges frågeställning

Det tar hundratals år att dölja felen
jag är ljusår ifrån
vanställd och skelögd
Och det svider som klor, som nya munsår
ett tredjeklass får
när alla lyssnar på dig - kan du beskydda mig?

När jag gick i sexan var jag livrädd för att hålla föredrag. Jag kunde bara inte. Det var det värsta jag visste. Tack och lov utsattes vi ytterst sällan för detta. Men jag frågade darrande mina äldre kompisar, de som gått vidare till högstadiet, hur det var på den stora farliga skolan inne i Mellerud - var man tvungen att hålla föredrag där? Det behövde man, visade det sig. Och som jag led de åren.

Hösten 2006 sitter jag som på nålar under ett seminarium med mina nya klasskamrater på Linköpings Universitet. Alla skall inte få göra en presentation. Jag tänker - dra mig! Och jag får min önskan uppfylld. När jag presenterar min artefakt skakar rösten till en början som den alltid har gjort, det ligger tydligen utanför min kontroll - men samtidigt speglas min glans i allas ansikten, jag är ju i fokus för uppmärksamheten. Och jag älskar det. Hur blev det så?

Ja, hur gick det till egentligen? Vad hände med henne? Hon som varje nyår avgav ett löfte om att bli mindre blyg och mera utåtriktad. Hon som tillsammans med sin mest allierade Julia strök längs högstadiets korridorer och undrade om hon någonsin skulle få en pojkvän. Hon som i gymnasiet var en övertygad cyniker som inte trodde lycka var något som hörde till henne och hennes likar.

Nu sitter hon i sin studentkorridor och säger det är bara att bestämma sig. Nu vet hon nämligen. Hon vet att hon har viktiga saker att säga, att hon oftast är trevlig att vara med, att hon lätt kan få en pojkvän, att hon ser tillräckligt bra ut, att hon klarar sig och att livet blir lättare om man ser ljust på tillvaron.

Men jag undrar fortfarande om det är så att man kan bli den man vill vara. Hur stor makt man egentligen har över sin personlighet. För även om jag förändrades väldigt mycket på tio år, så kanske det bara är en del av en naturlig utveckling. Orsak och verkan, något som följde ur valen jag gjorde, händelserna jag utsattes för och människorna jag mötte. Och på samma gång som jag bevittnar en metamorfos, är vissa saker så abslouta. Jag berättar för Tomas att jag egentligen, innerst inne, är folkskygg och eremitisk. Ju äldre jag blir, desto tydligare blir det att jag kan koppla vartenda personlighetsdrag hos mig till mina föräldrar - hur determinerat är inte det? Och det goda humör jag haft under ett års tid nu, kan mycket väl vara bara en gyllene topp på min depressionskurva.

Det fanns en tid då jag trodde att man kunde välja sin personlighet. Den gången tyckte jag mig bli motbevisad. Men nu pockar hypotesen på uppmärksamhet igen. Det handlar ju så mycket om vad man har för uppfattning om sig själv. Tror man sig veta att man är bra på något, tenderar man att också lyckas bättre än vad man slumpmässigt skulle förväntas göra inom detta område. Vet man att man kan, kan man.

Det är en mycket tilltalande teori att man kan skulptera sig själv likt en lerfigur, och välja attribut från en stor palett av drag. Och att därmed också kunna skapa sitt liv precis så som man vill ha det. Jag skulle gärna vilja tro på att det är så. Men mitt i min pösigt upphöjda tacksamhet över att vara just sådan som jag numera är, sitter en liten figur och ropar att hon finns kvar. Hon minns hur svårt det var. Och hon säger till mig att det inte handlar om ett val. Att det inte bara var hennes fel.

S.Y.D.N.E.Y.

Clockwise: Jag och Calle och hans crappy surfbräda på en av stränderna; Jag och en svensk björn i någon utomhusutställning (jag och Mattias turistar); Nattlig vy från taket; Vi och hostelets ägare utanför (Victoria Street, Kings Cross)

Ja, mina vänner. Förlåt. Jag vet att jag allt som oftast vältrar mig i nostalgi och förskönar gångna tider. Att jag har sagt minst tusen gånger att vid den här tiden förra året, ja, då var jag ute och reste. Och att det inte är intressant för någon annan än mig själv.

Men det blir så påtagligt. Åtminstone vissa delar. Det var precis NU jag var i Sydney, och av någon anledning som jag inte riktigt förstår etsade sig staden fast. Vi gjorde ju inte så mycket. Var på de olika stränderna. Gjorde beads. Drack öl utanför vårt fantastiska übersunk-hostel Potts Point House. Killarna försökte sälja bilen. Löprundor till hamnen. Satt på hostelets tak och filosoferade.

Jag tänkte jättemycket på det igår natt. Jag fick tända sänglampan för att riktigt fatta att jag var i Linköping och inte där. Jag förstår inte min plötsliga fixering, för jag har det minst lika roligt här nu som där då, bara på ett annat sätt. Och den svenska våren är bättre än den australienska sensommaren. Men det är nog för att Katta är där nu också. Jag hoppas hon har det bra. Jag hoppas staden blir hennes spännande vän på samma sett som den tydligen blev min. Och nu när jag skrivit av mig lite känner jag att jag åter kan lämna den mer sansat bakom mig.

Den bästa av världar

Mina vänner, det går framåt!

Våren är, åtminstone tillfälligt, här och solen är för första gången på länge varm i ryggen. De smältande, grustäckta snöhögarna får representera vinterångesten som tynar och dör för varje dag vi kommer längre in i mars, och vårt insomnade hopp väcks till liv och tillåts sippra ut genom gliporna i de ytterplagg som slarvigt hängs över våra kroppar.

Åttonde mars kom och gick. För drygt åttio år sedan fick svenska kvinnor rösträtt, för fyrtiofem år sedan anslöt sig riksdagen till FN-konventionen om lika lön för lika arbete, för tjugofem år sedan fick svenska kvinnor äntligen ha alla yrken som män får ha, och för åtta år sedan blev det i Sverige kriminellt att köpa sex. Perfekt jämställdhet är långtifrån uppnådd. Könsroller, såväl manliga som kvinnliga, existerar i allra högsta grad och kan upplevas begränsande och orättvisa av bägge könen. Men vi ligger fan så mycket bättre till nu än för ett sekel sedan.

Homosexualitet blir allt mer accepterat, rasism motarbetas, allt fler ställen handikappanpassas, miljöförstöring och klimatkrisen uppmärksammas, forskningen går framåt, mediciner uppfinns, folk kämpar mot fattigdomen, hjälpinsatser utförs, fredsförhandlingar äger rum. Folk bryr sig. Man måste tro att mänskligheten gör framsteg. Att vi lär oss våra misstag, att vi tar med oss vårt bra baggage och dumpar det dåliga.

Detta är inte cynismens tid, detta är framtidstrons och hoppfullhetens. Om vi bara lyckas låta bli att förstöra den här planeten tror jag att vi är på väg mot något riktigt stort. Därför ger jag er nu, mina vackra och outforskade läsare, fem uppdrag att genomför de närmaste 14 dagarna:

1. Köp så närproducerade och miljövänliga varor som möjligt i mataffären. ANSTRÄNG dig!

2. Ha på dig ett klädesplagg/sminka dig på ett visst sätt/ha en viss frisyr som anses fult eller konstigt i din umgängeskrets. Och se lite lite lite hur det känns att inte passa in.

3. Ge minst hundra kronor till en hjälporganisation.

4. Skriv en insändare (eller svara på en) till en tidning om något du tycker är viktigt.

5. Krama någon, när den allra minst förtjänar - och förväntar sig - det.

Lycka till. Jag litar på er!

Kärlek bag-in-box

Jag tycker mig skönja två motriktade och tämligen extrema trender bland oss. Den första är den moderna singelkulturen, med många erövringar som statusnorm, och en ovilja att binda sig vid ett fast, tryggt och med rätta krävande seriöst förhållande. Den stora kärleken är något som är skjutet på framtiden, om den alls finns - man letar inte efter något förhållande, det är inte något man har ett behov av överhuvudtaget i livet för tillfället. Det finns ju så mycket annat, man vill leka runt och bara LEVA - och tvåsamheten ses då ofta som en begränsande faktor.

Den andra trenden är en motreaktion mot och en konsekvens av den första, och innebär helt enkelt att man verkligen letar efter den stora kärleken. Något som är på riktigt. Tillvarons mening och mål ligger i just tvåsamheten, och man vill förtvivlat gärna ha ett förhållande, ha någon, som bara är ens egen, och som man kan dela allt med. Då kommer allt att bli bra.

Men det är svåra tider för dessa romantiker. Det är för lätt, helt enkelt. Det börjar liksom i fel ände. När man var mindre blev man först kär, gick och trånade i månader och om man hade tur och mod visade sig ens dyrkan besvarad, även om det nog ofta kändes som att motsatsen var frekventare. Och sedan när man gick och höll honom eller henne i handen svällde hjärtat av stolthet och den där känslan som är så stor och skör att den nästan gör ont.

Numera är upplägget ett helt annat. Blickar far över dansgolv, dunkla vrår och discoljus. Söker, mäter ut, värderar. Möter andra blickar som godkänns eller förkastas, råder det förra uppstår närkontakt och en kvart senare finner man sig med armarna runt en människa som man knappt vet namnet på. Eller någon man visserligen känner och är åtminstone tillfälligt lockad av, men egentligen inte känner så mycket för. Det hela är mycket enkelt och nästan förutsägbart, ett handlingsmönster och en tävlan med, åtminstone till synes, många vinnare. Först senare är det dags att lära känna personen bättre, att utvärdera insidan, att försöka hitta något större. Och då blir det lätt så att det finns väldigt mycket vilja, men väldigt få genuina känslor.

Likt ett årgångsvin tar känslor tid på sig att förfinas, och attraktion blir inte förälskelse över en natt. Har man betalat bra för den där flaskan man länge velat köpa, och låter den ligga där i källaren ett tag innan man korkar upp den, blir tillfället då man väl dricker det speciellt. Men den otålighet som präglar vår samtid påverkar även vårt förhållande till kärleken. Vi ger den inte den tid den behöver innan vi väljer att göra vårt drag - vi ser den snarare som en bag-in-box: billig, praktisk och aldrig sinande. Vi tappar upp små slattar när vi behöver det, och ibland fortsätter vi att dricka bara för att det finns. Smaken stannar kanske inte kvar så länge, men insatsen var ju liten och det är bara att hälla upp ett annat glas.

Vad är då orsaken till denna sprinterromans? Är det så att vi våra späckade scheman, vänner och prylar till trots innerst inne är så bekräftelsesökande och så rädda att vi inte tar oss tid att vänta på att en gnista uppstår, och därför fångar varje tillfälle till intimitet i flykten? Eller är det så enkelt att vi bara gillar det lätta läget och följer våra instinkter som vilka däggdjur som helst?
Jag kan inte veta orsaken, och jag vet inte heller vad som är rätt eller fel. Det finns inga regler man bör följa. Men distans gör en cynisk. Och ibland tror jag att någonting långsamt går sönder inuti en om man aldrig får längta.