En ful ankunges frågeställning

Det tar hundratals år att dölja felen
jag är ljusår ifrån
vanställd och skelögd
Och det svider som klor, som nya munsår
ett tredjeklass får
när alla lyssnar på dig - kan du beskydda mig?

När jag gick i sexan var jag livrädd för att hålla föredrag. Jag kunde bara inte. Det var det värsta jag visste. Tack och lov utsattes vi ytterst sällan för detta. Men jag frågade darrande mina äldre kompisar, de som gått vidare till högstadiet, hur det var på den stora farliga skolan inne i Mellerud - var man tvungen att hålla föredrag där? Det behövde man, visade det sig. Och som jag led de åren.

Hösten 2006 sitter jag som på nålar under ett seminarium med mina nya klasskamrater på Linköpings Universitet. Alla skall inte få göra en presentation. Jag tänker - dra mig! Och jag får min önskan uppfylld. När jag presenterar min artefakt skakar rösten till en början som den alltid har gjort, det ligger tydligen utanför min kontroll - men samtidigt speglas min glans i allas ansikten, jag är ju i fokus för uppmärksamheten. Och jag älskar det. Hur blev det så?

Ja, hur gick det till egentligen? Vad hände med henne? Hon som varje nyår avgav ett löfte om att bli mindre blyg och mera utåtriktad. Hon som tillsammans med sin mest allierade Julia strök längs högstadiets korridorer och undrade om hon någonsin skulle få en pojkvän. Hon som i gymnasiet var en övertygad cyniker som inte trodde lycka var något som hörde till henne och hennes likar.

Nu sitter hon i sin studentkorridor och säger det är bara att bestämma sig. Nu vet hon nämligen. Hon vet att hon har viktiga saker att säga, att hon oftast är trevlig att vara med, att hon lätt kan få en pojkvän, att hon ser tillräckligt bra ut, att hon klarar sig och att livet blir lättare om man ser ljust på tillvaron.

Men jag undrar fortfarande om det är så att man kan bli den man vill vara. Hur stor makt man egentligen har över sin personlighet. För även om jag förändrades väldigt mycket på tio år, så kanske det bara är en del av en naturlig utveckling. Orsak och verkan, något som följde ur valen jag gjorde, händelserna jag utsattes för och människorna jag mötte. Och på samma gång som jag bevittnar en metamorfos, är vissa saker så abslouta. Jag berättar för Tomas att jag egentligen, innerst inne, är folkskygg och eremitisk. Ju äldre jag blir, desto tydligare blir det att jag kan koppla vartenda personlighetsdrag hos mig till mina föräldrar - hur determinerat är inte det? Och det goda humör jag haft under ett års tid nu, kan mycket väl vara bara en gyllene topp på min depressionskurva.

Det fanns en tid då jag trodde att man kunde välja sin personlighet. Den gången tyckte jag mig bli motbevisad. Men nu pockar hypotesen på uppmärksamhet igen. Det handlar ju så mycket om vad man har för uppfattning om sig själv. Tror man sig veta att man är bra på något, tenderar man att också lyckas bättre än vad man slumpmässigt skulle förväntas göra inom detta område. Vet man att man kan, kan man.

Det är en mycket tilltalande teori att man kan skulptera sig själv likt en lerfigur, och välja attribut från en stor palett av drag. Och att därmed också kunna skapa sitt liv precis så som man vill ha det. Jag skulle gärna vilja tro på att det är så. Men mitt i min pösigt upphöjda tacksamhet över att vara just sådan som jag numera är, sitter en liten figur och ropar att hon finns kvar. Hon minns hur svårt det var. Och hon säger till mig att det inte handlar om ett val. Att det inte bara var hennes fel.