Personangrepp

När Rydssolen lyser över mig och Johnny Cash sjunger i mina öron, när kvällarna blir ljusa och luften ljum, då vill man ibland bara skriva om kärlek. Men det här behövs mer.

Det finns vissa människor, och är man av det generaliserande slaget (det är man) kan man påstå att de oftare är män än kvinnor, som bara pratar om sig själva. Deras uppfattning om en konversation är inte ett ömsesidigt utbytande av tankar och idéer, utan att överföra största möjliga information om dem själva och deras liv till motparten. Det finns två huvudtyper:

Den första är en auktoritär person med behaglig röst, och nästan nästan alltid en man, som av en olycklig slump fått för sig att han själv är skapelsens krona. Därför kan och vet han allt, och är dessutom mer framgångsrik än alla andra. Det är han som skrattar överseende när du försöker argumentera, det är han som älskar att förklara hur saker (gärna fantastiskt ointressanta och inom hans specialkompetens, men även mer generella) fungerar och ligger till, men egentligen inte bryr sig om huruvida du förstår eller inte. Det är han som alltid har gjort allt du har gjort, fast mycket bättre/större/häftigare/lyxigare/mer.

Ego-personlighet nummer två är mer osäker på sig själv, och något jämnare fördelad över könen. Han eller hon älskar att förmedla ointressenta detaljer om sitt liv, och vad än konversationen handlar om, kan man vara säker på att denne anknyter detta till sig själv eller sin bekantskapskrets. Säger du "jag har jobbat på en mafiosoägd farm i Italien" frågar denna typ aldrig vad du gjorde där, utan säger (strax innan du avslutat meningen) istället "min kompis morbror är från Italien/i somras jobbade jag på en jordgubbsodling/igår kollade jag och alla mina lika tråkiga kompisar på Gudfadern". Det är han som älskar att citera filmer du aldrig sett, det är han som namedroppar sina okända kompisars husdsjur, och det är han som du aldrig kan ha någon form av allmängiltig och icke personrelaterad diskussion med.

Dessa personlighetstyper må vara nog så olika, men vissa saker har de gemensamt: de låter otåligt "mm, ja, mm" när du säger något, dina försök till intresserade kommentarer går dem spårlöst förbi, och deras ögon slocknar och blicken far iväg över axeln på dig när du berättar något. Och du förstår att du egentligen är värdelös som samtalspartner, bara en spegel för personenen att reflektera sig själv i.

Det är naturligvis inte helt vanligt med så extrema personer som jag just beskrev, även om det finns en hel del där ute. Men många människor har tydliga drag av sådant här beteende, och jag finner det så fantastiskt irriterande. Det värsta är inte att det ibland är så pinsamt tydligt utan att de märker det, att de aldrig kommer lära sig något av en annan människa, eller att de förolämpar sin samtalspartner med sin nonchalans. Det värsta är att de här personerna i grund och botten ju är helt socialt inkompetenta - and totally gets away with it.