S.Y.D.N.E.Y.

Clockwise: Jag och Calle och hans crappy surfbräda på en av stränderna; Jag och en svensk björn i någon utomhusutställning (jag och Mattias turistar); Nattlig vy från taket; Vi och hostelets ägare utanför (Victoria Street, Kings Cross)

Ja, mina vänner. Förlåt. Jag vet att jag allt som oftast vältrar mig i nostalgi och förskönar gångna tider. Att jag har sagt minst tusen gånger att vid den här tiden förra året, ja, då var jag ute och reste. Och att det inte är intressant för någon annan än mig själv.

Men det blir så påtagligt. Åtminstone vissa delar. Det var precis NU jag var i Sydney, och av någon anledning som jag inte riktigt förstår etsade sig staden fast. Vi gjorde ju inte så mycket. Var på de olika stränderna. Gjorde beads. Drack öl utanför vårt fantastiska übersunk-hostel Potts Point House. Killarna försökte sälja bilen. Löprundor till hamnen. Satt på hostelets tak och filosoferade.

Jag tänkte jättemycket på det igår natt. Jag fick tända sänglampan för att riktigt fatta att jag var i Linköping och inte där. Jag förstår inte min plötsliga fixering, för jag har det minst lika roligt här nu som där då, bara på ett annat sätt. Och den svenska våren är bättre än den australienska sensommaren. Men det är nog för att Katta är där nu också. Jag hoppas hon har det bra. Jag hoppas staden blir hennes spännande vän på samma sett som den tydligen blev min. Och nu när jag skrivit av mig lite känner jag att jag åter kan lämna den mer sansat bakom mig.