Självvalt.

Fredag. Mitt i natten, efter en bra löprunda och en oplanerad Jonatan-kväll som urartade i en fantastskt trevlig trerätters middag med vin, kommer jag hem till mitt korridorsrum. Det är mörkt. Och tyst. Klockan befinner sig någonstans i gränslandet mellan två och halv tre.

Jag sveps in i en dimma av någon slags grundläggande, djupt tillfredsställande frid. Tar upp gitarrer och spelar några ackord. Läser en stund, av ingen särskild anledning alls, innan lampan släcks och jag omedelbart somnar.

Morgon, med ursinnigt regn vars stora droppar slår på fönstret med en kraft som väcker mig från konstiga drömmar om skräckfilmsbetonade scenarion i vårt magasin. Och då är den där igen. Den ultimata, underbara tillfredställelsen. Jag är ensam.

Här är det varmt, där ute är det kallt, jag ska strax få äta en långsam frukost. Själv. Vetskapen om en dag framför mig, där jag kan disponera min tid som jag vill utan hänsyn till andra, fram tills kvällens [hg]-jobb. Ingen kommer ringa, ingen kommer vilja träffa mig. Jag får bara vara ifred.

Missförstå mig inte - det är inte det att jag inte tycker om att träffa folk. Mina vänner är värda hur mycket som helst. Utan dem vore livet stoft. Men jag uppskattar att kunna välja, och ibland behövs ett hål i tillvaron som bara är ens eget. Ibland behöver man vara utan sin kontext.

Då uppstår nya perspektiv. Och det, mina vänner, ska man aldrig underskatta.

Post Jens

Jens på [hg] igår. Vad finns det att säga? Det var underbart. Helt fantastiskt. De flesta av oss blev nog lite småkära i honom - det fanns liksom inte utrymme för något annat. Jag fick en sådan där sällsynt skön och varm känsla i magen som liksom inte har någon koppling till intellekt, som bara är, fullkomligt äkta och naturlig; och som styr en som en marionettdocka, men man är osäker på om den ska komma ut som glädje eller gråt. Men det spelar ju ingen roll.

Efteråt var all lust att stanna och dricka öl eller dansa som bortblåst. Strax innan midnatt gick vi tillsammans ut och hem, fast åt olika håll. Ville bara hålla kvar den där känslan.

Och när jag lyssnade på Jens i min iPod senare den natten var det någonting som fattades. Det var bara ingenting jämfört men live-framförandet.

Musiken rättfärdigar orden

Text är ofta både det uttryck och den konstform som jag tycker bäst om. Ord fascinerar mig; de är fyllda av komplexitet och mystik. En bra ordkomposition kan vara långt mer uttrycksfull än vad de små svarta figurerna först låter ana, men det krävs arbete för att framställa den. Gång på gång editerar jag mina blogginlägg för att få till den perfekta kombinationen av bokstäver och mellanrum, mening och rytm. Det skrivna ordet är magiskt.

Ändå får musiken dem att nå en än högre nivå. De simplaste av låttexter blir förtrollade just för att de är förenade med musik. Det blir så perfekt, så darrande och oemotståndligt att man bara inte kan lämna det därhän.

Musiken och sången får mig att tro att orden är fyllda av en omätlig visdom; att textraderna är antingen destillerad sanning eller enkel genialitet. Och att de någonstans är gjorda just för mig.

Tillsammans kan ord och musik bli mycket större än summan av delarna. Kanske är det för att de kombinerat förenar tanke och känsla, och får dem att bilda en perfekt symbios av både eftertanke/intellekt och affekt/sinne. I ren text kan det sedan aldrig uttryckas. Citerar gör man alltså i fåfänga. Jag kommer aldrig att kunna få er att förstå att Jens Lekmans enkla textrader

When Shirin cuts my hair / it's like a love affair

just nu är det absolut vackraste som någonsin ljudit. Istället står bokstäverna bara där. Döda.

Men hans musik ljuder för jämnan ur min iPods hörsnäckor nuförtiden. Jag kan bara inte släppa den. För dealen med Jens Lekman är att han inte spelar på några färdiga strängar. Han använder inga klichéer och tar inte den lätta vägen till våra hjärtan. Det är ju så lätt att använda musikens rättfärdigande makt till att komma undan med plattityder och meningslösheter.

Men istället använder Jens Lekman ord som "asthma inhaler", "psychologist's psychologist", "lie detector" och "holy matrimony". Han sjunger om sin frisör som är flykting från Irak och rädd för att bli påkommen med sin svarta verksamhet. Och om när han ska låtsas vara sin lesbiska kompis pojkvän inför hennes katolska pappa.

Jag älskar hämningslöst hans sätt att använda orden:

She said it was all make-believes / but I thought she said "maple leaves" / and when she talked about the fall / I thought she talked about the season / I never understood at all

Hans uttryckssätt är inzoomade detaljer som ändå bygger upp en helhet större än någon annan. Förbehållningslöst och utan poser, ständigt balaserande på gränsen mellan genialitet och banalitet. Gång på gång förundrad över livets små byggstenar som rymmer någon slags gudomlighet. Jens Lekman är musikens motsvarighet till budskapet i filmen American Beauty. Jag kan inte förklara det bättre än så. Men jag vill bara stanna där.

Snälla Jens, rättfärdiga mig också. Tillsammans går vi hudlösa tillsammans genom din skapade värld. Som tycks ganska vemodig och lite konstig, men framförallt väldigt, väldigt vacker.

Framsteg

Ja, jo, jag vet. Det är min födelsedag imorgon och jag borde skriva något om det. Men ni känner ju mig. Ni vet hur det blir. En massa svammel om ångest över tiden som går och utspridda låtcitat. Det håller inte, helt enkelt. Det är dags att gå vidare.

När jag var liten trodde jag att älvorna dansade på fälten under tidiga sensommarnätter.
Min första idol var den svenska eurodisco-drottningen "Pandora".
I mellanstadiet tyckte jag det var snyggt med tubtoppar.
I högstadiet visste jag inte hur man kysste någon.
I gymnasiet trodde jag att jag inte var typen som kunde bli lycklig.
Förra året hade jag aldrig sjungit inför publik.
För ett halvår sen kunde jag inte programmera.
I början av augusti hade jag ingen piercing.

Imorgon har jag funnits här i 21 år.
Jag har bott hemifrån i fem år.
Jag har tjänat egna pengar.
Jag har tagit körkort.
Jag har stött på kärlekens fram- och baksidor.
Jag har valt bort alla 20,0-val.
Jag har varit i Australien.
Jag har varit arbetslös.
Jag har stått på toppen av Costa Ricas högsta berg.
Jag har förstått ett och annat.
Jag har bytt synsätt minst hundra gånger om.

En efter en läggs de till varandra. Livets pärlband av händelser för oss obevekligen framåt, och det vore fåfängt att tro att man kunde, eller ens borde, göra något åt det. Tid? Den upplever jag aldrig. Allt jag vet är händelser. Och att de förändrar oss.

På gott och ont; för alltid.

Hur mår jag egentligen?

Som en färd genom natten ackompanjerad av Detektivbyråns cirkusmusik. Lysande färger mot svart, suddiga bilder och snabba möten. Fladdrande, magisk och rastlös.

Som om jag bara ville vara ifred.

Som betraktaren. Avskuren.

Som om jag vore nyvaken och exakt på samma gång.

Som om ingenting vore säkert.

Som om världen när som helst kunde rasa samman.

Som ett blankt dokument i Word
där markören står och blinkar
och blinkar
och blinkar.

Mållös.

I Ryd kan ingen höra dig skrika

Människorna(?) på bilden har fett samband med texten.

Ah, Ryd!

Denna Linköpingska stadsdel är legendarisk, och månget gyckel har skrivits om dess olika features: de illvilliga prepubertala Ryds-kidsen, studentpuben [hg], den förortscharmiga arkitekturen, korridorslivets alla sidor, byggnadernas och uppläggets förmåga att vilseleda den erfarnaste orienterare och mångkunnigheten hos Rydsmannen som äger affären med det koncisa namnet "Ryds sko- nyckel- cykelservice & tvättinrättning". Invånarnas relation till området kan väl närmast liknas vid en slags ömsesidig hatkärlek.

Koncentrationen av studenter får en del intressanta konsekvenser. En av dem är att det finns en hylla på Hemköp som bara består av snabbnudlar, bönor och tomatsås; en annan att vad som helst egentligen kan ske utan att någon höjer på ögonbrynen.

En rad taktfast och marcherande kockar med solglasögon och allvarlig uppsyn. Hatt- och reflexbeklädda människor som drar en kundvagn med mystiskt innehåll genom natten. Ett tiotal män i kvinnokläder. Tyska utbytesstudenter sjungandes folksånger i en trappuppgång vid fyratiden på morgonen. Ett till synes oändligt antal människor i skabbiga men icke desto mindre bjärt färgade arbetsoveraller en fredagsmorgon i mataffären. Ett fullt cykelställ där alla cyklar står upp- och ner.

Ibland blir man glad, ibland bara matt. Men en sak är säker: här kan man göra vad som helst, och klara sig undan med det.

The Fear

Det är klart att man är rädd.

Jag är rädd för att se mina korridorare i ögonen. För den globala uppvärmningen och för att bli rullstolsbunden. För att ha ett förhållande. För att hitta någon och för att inte hitta någon. För att vara sysslolös och för att bli överstressad. För att öppna presenter. För att prata med nya människor. För att äntligen börja träna med LiTHe Vilse. För att jag ser sämre och sämre. För speglar. För att glida ifrån vänner. För att pröva nya sporter. För att de jag älskar kommer dö. För att jag tänker för mycket. För gammal mat i kylen som jag vet har möglat. För att glömma viktiga saker. För att folk inte ska tycka om mig. För att jag inte ska tycka om folk.

Men allra mest för tidens gång. Tiden bara går och går och jag kan inte göra något åt det. Den rinner som sand mellan fingrarna. Omöjlig att greppa. Och jag förstår inte ens varför det ger mig sån ångest? - jag måste uppskatta att jag är ung NU, tänk tänk tänk, men inte för mycket, nej för då blir det ju raka motsatsen då uppskattar du ju det inte alls, och en dag kommer jag vakna upp och vara 40 år, och sen 50, och sen 80 nej det finns inte det kommer inte hända - Lugna dig. Andas in, andas ut.

En paradox - om man verkligen försöker känna nuet och ungdomen, blir man så smärtsamt medveten om framtiden och om tiden som tas ifrån en. Och tänker man inte på det har det plötsligt en massa år sprungit ifrån en utan att man märkte hur tiden gick. Det finns ingen lösning.

För NU!...
är redan då.

Deglamouriserande

Jag är ändå en människa som sätter visst värde på vardagen. Jag finner en märklig njutning i sånt där som man gör varje dag. Att borsta tänderna, tvätta ansiktet, hämta posten. Eller pyssliga, prydliga saker som man måste göra då och då. Storhandla. Sortera papper. Klippa naglarna. Men ibland slår det till så knäna viker sig under en: tillvarons totala icke-glamorösitet.

- Att köpa toapapper.
- Uttrycket "för hela familjen". Och "snabbköp". Och "storpack".
- All form av hushållsreklam.
- Att ligga hemma och vara sjuk när man bor ensam och ingen tar hand om eller tycker synd om en.
- Att komma innanför dörren, vara kall om händer och ansikte men varm och svettig innanför alla ytterkläder, och inte veta vad man ska göra först: ta av sig skorna, lägga av sig väskan, trassla sig ur iPoden eller ta av sig alla kläder.
- Tvättstugor.
- Allt som har med matlådor att göra.
- Imma på glasögonen.
- Att felanmäla saker. Typ trasiga persienner.
- Att sitta framför datorn och äta müsli på sitt rum.
- Överhuvudtaget att äta bara för att man måste, inte för att man har någon lust. Särskilt om man är stressad på samma gång.

Och när vi ändå är inne på det temat.

Det är över nu

KrogVetet, den finklädda versionen

Men fast Maffia-temat inte längre består blir ni mer och mer som min familj.

Tack alla inblandade för NolleP 2007. Nu går vi vidare mot nya mål!

Bilden är från Nollesitsen i lördags och tagen av Niklas Brunberg.