Självvalt.

Fredag. Mitt i natten, efter en bra löprunda och en oplanerad Jonatan-kväll som urartade i en fantastskt trevlig trerätters middag med vin, kommer jag hem till mitt korridorsrum. Det är mörkt. Och tyst. Klockan befinner sig någonstans i gränslandet mellan två och halv tre.

Jag sveps in i en dimma av någon slags grundläggande, djupt tillfredsställande frid. Tar upp gitarrer och spelar några ackord. Läser en stund, av ingen särskild anledning alls, innan lampan släcks och jag omedelbart somnar.

Morgon, med ursinnigt regn vars stora droppar slår på fönstret med en kraft som väcker mig från konstiga drömmar om skräckfilmsbetonade scenarion i vårt magasin. Och då är den där igen. Den ultimata, underbara tillfredställelsen. Jag är ensam.

Här är det varmt, där ute är det kallt, jag ska strax få äta en långsam frukost. Själv. Vetskapen om en dag framför mig, där jag kan disponera min tid som jag vill utan hänsyn till andra, fram tills kvällens [hg]-jobb. Ingen kommer ringa, ingen kommer vilja träffa mig. Jag får bara vara ifred.

Missförstå mig inte - det är inte det att jag inte tycker om att träffa folk. Mina vänner är värda hur mycket som helst. Utan dem vore livet stoft. Men jag uppskattar att kunna välja, och ibland behövs ett hål i tillvaron som bara är ens eget. Ibland behöver man vara utan sin kontext.

Då uppstår nya perspektiv. Och det, mina vänner, ska man aldrig underskatta.