Det är klart att man är rädd.
Jag är rädd för att se mina korridorare i ögonen. För den globala uppvärmningen och för att bli rullstolsbunden. För att ha ett förhållande. För att hitta någon och för att inte hitta någon. För att vara sysslolös och för att bli överstressad. För att öppna presenter. För att prata med nya människor. För att äntligen börja träna med LiTHe Vilse. För att jag ser sämre och sämre. För speglar. För att glida ifrån vänner. För att pröva nya sporter. För att de jag älskar kommer dö. För att jag tänker för mycket. För gammal mat i kylen som jag vet har möglat. För att glömma viktiga saker. För att folk inte ska tycka om mig. För att jag inte ska tycka om folk.
Men allra mest för tidens gång. Tiden bara går och går och jag kan inte göra något åt det. Den rinner som sand mellan fingrarna. Omöjlig att greppa. Och jag förstår inte ens varför det ger mig sån ångest? - jag måste uppskatta att jag är ung NU, tänk tänk tänk, men inte för mycket, nej för då blir det ju raka motsatsen då uppskattar du ju det inte alls, och en dag kommer jag vakna upp och vara 40 år, och sen 50, och sen 80 nej det finns inte det kommer inte hända - Lugna dig. Andas in, andas ut.
En paradox - om man verkligen försöker känna nuet och ungdomen, blir man så smärtsamt medveten om framtiden och om tiden som tas ifrån en. Och tänker man inte på det har det plötsligt en massa år sprungit ifrån en utan att man märkte hur tiden gick. Det finns ingen lösning.
För NU!...
är redan då.
5 kommentarer:
Jag tror det är genomgående för vår generation att ha en sådan här 30-årskris något år efter 20. Detta baserat på säkra empiriska data aka mig själv och min äldsta lillebror. =)
"He who is not busy being born is busy dying",som gamle Bob Dylan sa. Ett evigt problem i våra inte så eviga liv. Så oavsätt om det är födslovåndor eller dödsryckningar så är det plågsamt. Carpe Diem!
Jag håller med och förstår dig i allmänhet, men inte riktigt i sak. - Vilse är inget att vara rädd för.
Jag hade själv svårt att ta mig till mina första träningar, men väl kommen över tröskeln var det inga som helst besvär.
Det är ett glatt och tillmötesgående gäng som inte kräver mycket mer än att du äger en uppsättning fula nylonkläder för att ta bli en i gänget.
Så ta på dig en keps och kom till rydshallen vid 18 ikväll. The more the merrier!
(Jag ser inte på mig själv som särskilt skräckinjagande, men inser att den här kommentaren kanske kan ha motsatt effekt mot den önskade. Vänligen bortse från detta i så fall)
jerk >> Haha! Var just och lämnade de berömda reflexerna till Per, och han sa ungefär samma sak angående min rädsla att börja träna med er :) Så nu antar jag att jag måste pallra mig iväg snart. Det är bara att saker tenderar att bli jobbigare och jobbigare ju mer man skjuter på det, du vet? Men nu har ni ju lovat mig ett vänligt mottagande så jag har väl inte så mycket att frukta helt enkelt!
:)
Ja, det börjar bli pallringsdags.
Sedan i november har jag tänkt att det är dags att börja rehab.-träna mitt knä till rätta, men det har inte blivit av. Så jag känner väl till det där med framskjutandet.
Men idag började jag! Igen.
Jag törs utlova förstklassig träning om en vecka, då jag själv står för arrangemanget. Men redan på onsdag blir det nog bra.
Du har inget att frukta.
Skicka en kommentar