Jens på [hg] igår. Vad finns det att säga? Det var underbart. Helt fantastiskt. De flesta av oss blev nog lite småkära i honom - det fanns liksom inte utrymme för något annat. Jag fick en sådan där sällsynt skön och varm känsla i magen som liksom inte har någon koppling till intellekt, som bara är, fullkomligt äkta och naturlig; och som styr en som en marionettdocka, men man är osäker på om den ska komma ut som glädje eller gråt. Men det spelar ju ingen roll.
Efteråt var all lust att stanna och dricka öl eller dansa som bortblåst. Strax innan midnatt gick vi tillsammans ut och hem, fast åt olika håll. Ville bara hålla kvar den där känslan.
Och när jag lyssnade på Jens i min iPod senare den natten var det någonting som fattades. Det var bara ingenting jämfört men live-framförandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar