Musiken rättfärdigar orden

Text är ofta både det uttryck och den konstform som jag tycker bäst om. Ord fascinerar mig; de är fyllda av komplexitet och mystik. En bra ordkomposition kan vara långt mer uttrycksfull än vad de små svarta figurerna först låter ana, men det krävs arbete för att framställa den. Gång på gång editerar jag mina blogginlägg för att få till den perfekta kombinationen av bokstäver och mellanrum, mening och rytm. Det skrivna ordet är magiskt.

Ändå får musiken dem att nå en än högre nivå. De simplaste av låttexter blir förtrollade just för att de är förenade med musik. Det blir så perfekt, så darrande och oemotståndligt att man bara inte kan lämna det därhän.

Musiken och sången får mig att tro att orden är fyllda av en omätlig visdom; att textraderna är antingen destillerad sanning eller enkel genialitet. Och att de någonstans är gjorda just för mig.

Tillsammans kan ord och musik bli mycket större än summan av delarna. Kanske är det för att de kombinerat förenar tanke och känsla, och får dem att bilda en perfekt symbios av både eftertanke/intellekt och affekt/sinne. I ren text kan det sedan aldrig uttryckas. Citerar gör man alltså i fåfänga. Jag kommer aldrig att kunna få er att förstå att Jens Lekmans enkla textrader

When Shirin cuts my hair / it's like a love affair

just nu är det absolut vackraste som någonsin ljudit. Istället står bokstäverna bara där. Döda.

Men hans musik ljuder för jämnan ur min iPods hörsnäckor nuförtiden. Jag kan bara inte släppa den. För dealen med Jens Lekman är att han inte spelar på några färdiga strängar. Han använder inga klichéer och tar inte den lätta vägen till våra hjärtan. Det är ju så lätt att använda musikens rättfärdigande makt till att komma undan med plattityder och meningslösheter.

Men istället använder Jens Lekman ord som "asthma inhaler", "psychologist's psychologist", "lie detector" och "holy matrimony". Han sjunger om sin frisör som är flykting från Irak och rädd för att bli påkommen med sin svarta verksamhet. Och om när han ska låtsas vara sin lesbiska kompis pojkvän inför hennes katolska pappa.

Jag älskar hämningslöst hans sätt att använda orden:

She said it was all make-believes / but I thought she said "maple leaves" / and when she talked about the fall / I thought she talked about the season / I never understood at all

Hans uttryckssätt är inzoomade detaljer som ändå bygger upp en helhet större än någon annan. Förbehållningslöst och utan poser, ständigt balaserande på gränsen mellan genialitet och banalitet. Gång på gång förundrad över livets små byggstenar som rymmer någon slags gudomlighet. Jens Lekman är musikens motsvarighet till budskapet i filmen American Beauty. Jag kan inte förklara det bättre än så. Men jag vill bara stanna där.

Snälla Jens, rättfärdiga mig också. Tillsammans går vi hudlösa tillsammans genom din skapade värld. Som tycks ganska vemodig och lite konstig, men framförallt väldigt, väldigt vacker.