Idag har äntligen min iPod letat sig till mitt nya kollektiv på Rekrytgatan, från sin tillfälliga exil i Göteborg. Jag har saknat den som en kär vän (faktum är att jag nog eventuellt har saknat den mer än somliga vänner), och nu är den alltså äntligen hos mig igen. Vid varenda promenad, cykeltur och sömnlös natt har jag förgävens famlat efter den, och varje gång överraskats hur stort mitt behov och min vana av portabel musik faktiskt är. Dess frånvaro har tvingat mig att själv sjunga Jens Lekman och Lars Winnerbäck när jag cyklat genom stadens gator, till omgivningens milda förvirring.
- - -
Och jag kan inte låta bli att undra: ser de inte att stadens träd är fulla av stjärnor? Kan de inte föreställa sig vilken möjlighet varje bussresa skulle kunna innebär? Förstår de inte att min energi och entusiasm långsamt, långsamt
långsamt
dras ur mig när den bemöts så otacksamt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar