Var inte rädd för mörkret (ty ljuset vilar där)

Jag har alltid tyckt om stjärnor. När jag var liten läste jag berättelser om dem i den grekiska mytologin, och under min pop-era fäste jag dem i paljettform under ögonen. Men bäst är de naturligtvis i verkligheten. Hemhemma i Dalsland hjälper inga ljus och lyktor till, där är natten så mörk att det under klara vinternätter knappast går att undvika att hänföras. Himlen är fullkomligt beströdd av miljontals små nålstick som liksom släpper igenom ett ljus som finns på andra sidan, i en annan dimension som har dag när vi har natt. På tidigt stadium lärde jag mig urskilja Karlavagnen, den mest välkända och lättfunna av stjärnbilderna, åtminstone här i norr. Och planeten Venus, morgonstjärnan, stod alltid lågt över landskapet när jag om mornarna gick till skolbussen.

Men det är Orion som är min favorit. Han syns när vi behöver honom som bäst, under det långa vinterhalvåret, och håller mig då alltid sällskap och undan ensamheten. Så många gånger jag har cyklat genom vintern, natten, mörkret, kylan; med huvudet riktat snett uppåt, och sett honom vaka där uppe. Tydlig, så att man nästan inte kan föreställa sig att han finns där av en slump. Och stor, mäktig, allvetande. Orion ser allt jag gör. Det finns inget att dölja för honom.

När jag reste till andra sidan jorden efter gymnasiet var stjärnorna en del av magiken. Det var vinter i Sverige och sommar i Australien, men mörkt tidigt så som det är om somrarna i utlandet. Och där var han! Orion. Fast där kallar de honom "the Ugly Face", eftersom hans svärd upp och ner formar en näsa och det välkända bältet en sur mun. Kanadensaren tog upp sin gitarr och spelade Coldplay: look at the stars, look how they shine for you. Jag var hänförd.

Skulle jag någon gång tatuera mig - lugn, släkt och vänner, jag har inga planer på det - skulle det vara en minimal Orion på insidan av höger handled. Han och de andra stjärnorna representerar så mycket för mig. Den oändliga friheten. Äventyret. Och på samma gång - tryggheten. De har en förmåga att samtidigt som de påminner om oändligheten - tiden, rummets och tankens - inge lugn hos betraktaren. De är realism och mystik, vetenskap och konst, visdom och romantik på en och samma gång. Närmare religion än så kommer jag nog inte.