"Think like an economist"

Den här våren tar jag en kurs i Nationalekonomi, 30 hp, vilket får flera mer eller mindre lustiga effekter. Till exempel att jag har en föreläsare som ser ut som Tom Hanks och att jag under kombinationen med det kommande projektet i tillämpad kognitionsvetenskap kommer att studera på ungefär 250-300%; något som min omgivning älskar att förfasa sig över, men som jag själv väljer att ta med ro än så länge.

Jag får under såväl aggressiva som lustfyllda tillrop återuppväcka gymnasiets matematikkunskaper. Jag får lära mig att tänka som en ekonom: Att inse att resurserna är begränsade. Och att acceptera att man kanske har gjort fel val tidigare men att i varje givet tillstånd ändå endast väga den aktuella extra kostnaden mot det aktuella extra värdet av en åtgärd. Att vi antas vara rationella aktörer på marknaden. Vi antas vilja optimera.

Och jag struntar väl i världsekonomin men det är ju mitt liv det handlar om. Knappa resurser och ständiga val. För Tom Hanks visar hur alla våra beslut kan betraktas som ekonomiska. Livet är ekonomi.

Sant. Jag betraktar ständigt min tillvaro på det viset. Vad förlorar jag och vad får jag ut av det hela? Vi ligger på sängen och diskuterar framtid och scenarion och plus och minus, så som det alltid blir när vi träffas. Och så som jag alltid tänker när jag är själv. Men jag är så trött på det! För slutsatsen blir ändå alltid den samma: det enda sättet att bli lycklig är att vara nöjd med det man gör just nu. Hela tiden.

För vad fan spelar det för roll om jag vid varje jämn födelsedag kan ta upp min Life Achievement Checklist och bocka av det jag skulle ha gjort fram tills nu? Ska jag vara nöjd då? Vara så upptagen av att göra rätt och optimera att jag endast kan uppskatta livet retroaktivt. Det är så fel. Livet pågår ju - just - nu.