Om man av den ena eller andra anledningen i goda vänners lag berättar om hur något känns och att det trots allt finns saker som inte är så bra, om man vädrar skelett i garderoben och ärligt blottar lite svaghet, så kan man ofta märka att en snöboll av bekännelser sätts i rullning. Familjeförhållanden, rädslor, sjukdomar, svagheter och omotiverad ångest får plötsligen se dagens ljus bit för bit och själva stämningen förändras. Förvånad inser man att man inte var så ensam i sin sak som man kanske föranleddes att tro, eftersom vi så sällan pratar om sådant som är svårt på riktigt. Jag finner det tröstande och märkligt tilldragande att ha förmånen att delges sådant här och känner mig alltid ett steg närmare personen eller personerna ifråga efter en bekännelsesession. Någonstans är vi alla lika.
Dock har det hänt, och händer, att jag träffar på personer som jag utvecklar någon form av närmare relation till, vilka inte har något att berätta. Naturligtvis kan det hända att de bara är hemliga, vilket förvisso är tråkigt i längden, men värre är när de antingen är helt ointresserade eller helt enkelt inte har några skelett att berätta om. Det må vara både orättvist och irrationellt, men jag kan inte undgå att tycka att det är en brist hos personen ifråga och att faktumet förytligar denne.
För hur kan man någonsin komma nära någon som inte har några problem och som aldrig har upplevt känslan av att vara nedstämd utan att veta varför? Och nära vill jag komma, av både emotionella och intellektuella skäl. Jag förespråkar definitivt inte att folk skall vika ut sina inre mysterier och låta sin historia och sin själ utgöra en walk-in closet för var och en som vill höra på. Det krävs onekligen sina konstellationer och situationer. Men jag önskar att folk var mindre rädda för att framstå som det allra minsta misslyckade. Och jag har svårt att fullt ut respektera, eller åtminstone finna ett varaktigt intresse för, personer som inte har några svagheter att visa upp.
