fredag, oktober 03, 2008

Vintervila

Klockan är sex, och allt är lugnt. Jag ligger i sömnlöshet i min säng. Hönsen, som blev tagna av räven i förrgår, sitter och blinkar på sin himmelska sittpinne. Min mamma sover antagligen, med hunden Fanny ihopkrullad till en liten tårta bredvid sig. Pappa är stormförkyld på andra sidan Atlanten. Hans klocka är midnatt nu så jag hoppas att han gått och lagt sig. Någonstans är det väldigt fel att vi inte alla är på samma ställe.

Varg svarar på sms i den andra delen av staden och det låter som en plogbil utanför fönstret. Jag önskar att det hade snöat över natten, minst en meter. Folk skulle vakna upp till en ny, kall, tyst, ren värld. Slå upp sina ytterdörrar och häpna med solen i ögonen, bli lite rakare i ryggen. Men jag skulle upptäckt det före dem. Nu, när det fortfarande är mörkt. Jag skulle göra två handavtryck lätt på snötäcket och dra djupa kalla andetag, känna den där speciella lukten av snönatt eller nattsnö. Jag skulle göra precis vad jag ville med dagen och Varg skulle göra mig sällskap.

Det får mig att tänka tillbaka på den tid som i nuläget nog ändå måste sägas vara enklare. Men så uppfattade jag det naturligtvis inte då, vilket grämer mig. Jag skulle vilja åka tillbaka till staden där Vänerns vågor kluckar mot Skräckleparken och alla gator är enkelriktade. Jag skulle berätta hur otroligt trygg du var. Att det inte fanns något stort och farligt i staden och livet. Att det inte var någon som krävde att du skulle vara mer lyckad än du var. Och att lyckan visst var gjord för dig.

I den lilla staden var hemhemma var 45 minuter bort. Du hade din bästa vän fröken J i rummet bredvid i er egna lägenhet, som var precis lagom mycket frihet. Du bodde i det roströda rummet i J-dogs armar och det var alltid ni. Som ni älskade varandra. Som man kanske gör innan man lärt sig förebehållsamhet. Det fanns inga stora val och du gick den Raka Vägen på det naturvetenskapliga programmet.

ÅH GUD vad ont det gör att man inte får vandra som man vill i tiden, besöka det förgångna för att ställa saker till rätta och bota sin sentimentalitet. Åh gud vad jag saknar dig. Er. Mig. Oss.

2 kommentarer:

Julia sa...

Vilket vackert inlägg. Jag vet vad du menar, det är synd att man inte kan prata med sitt förflutna nu när man fått perspektiv, att det är borta och aldrig kommer tillbaka. Nu blir dessutom förflutet så snabbt, och jag grubblar ibland på hur jag kommer att se tillbaka på den här tiden.

Kommer den också att bli sedd som enkel och ansvarlös i närvaron av eventuella barn, heltidsjobb och ett äktenskap, som inte blivit vad man väntat sig? Oj, det där lät jättehemskt. Nu lät det som om vi började på topp och att allting bara blir värre. Det var inte det jag menade.

Sally sa...

det är som att osäkerheten från tonåren numera är bytt mot mycket större komplexitet i livet. men det kanske var värt det ändå?