Strax dags för slagsmål men först kommer blåsljud

Igår var vi på det lokala gymnasiehänget Skylten där det vankades konsert med det västkustska reagge-pop-ska-hiphop-bandet Navid Modiri & Gudarna. Stället kryllade av alternativa sjuttonåringar med palestinasjalar, nördbågar utan glas och piercingar i underläppen. Spensliga killkompisar dansade tätt omslutna när det lite förvuxna förbandet som aldrig kommer att slå spelade en ballad, toaletterna var fullklistrade med aktivist- och planka.nu-stickers, folk hängde i sofforna i ängsliga högar, delicatobollar ackompanjerades av kaffe med sojamjölk och någon halsade Glüwein på tetra utanför entrén. Vårt gäng, som alla i sin ungdom hängt på liknande musikcaféer hemhemma, drabbades av kraftig nostalgi upplandad med lättnad över att inte behöva vara så rätt längre.

När bandet punktligt klev upp på scen började genast dansen, vilken sedan i stort sett konstanthölls under den timme spelningen varade. Navid och hans gudar röjde som få och det gjorde publiken med. Man fick andras dreads i munnen, fick göra hiphopgester igen igen igen och helt enkelt hoppskaka så mycket man orkade. Det var, kort sagt, drag. Katt låtsades lite att hon var från Teheran och fick luft-highfivea med Navid. Vi köpte t-shirts. Vi blev lite som sjutton år igen. Fast bättre.

Verkar det bra, verkar det kul? Kolla här.