Mer allvar, mer humor, mer Emil NU!Eftersom vi pateter (studentvokabulär, fd. fadderister/festerister) är lite gamla och stöniga i år, vilket man kan tycka vad som helst om, gick några av oss inte på KogVets julfest utan på sångaren/poetry slam-killen/ståuppkomikern/filosofen/
feministen/mellansnacksmästaren/etc Emil Jensen istället, vilket man bara kan tycka är bra.
På Elsas hus satt vi i smal, svartmålad sal med högt i tak uppallade i någon slags trappliknande konstruktion. Längst ner, på scenen, fanns en stor orientalisk matta, middagsstolar i mörkt trä och lite instrument, inkluderande favoriten kontrabas. Där stod bandet och Emil som i en och en halv timma och sjöng, läste texter och radade upp aforismer som pärlor på ett halsband.
Precis som Ruben Östlund i sin senaste film De ofrivilliga lyckas Emil Jensen på pricken fånga rutindialogen, allt vi känner igen, alla ordspråk och klyschor. Och han vänder dem mot oss, vrider och förvandlar dem så att de betyder något helt annat eller blir komiskt naket belysta. Men det bästa med Emil är inte att han säger bra saker, eller att han är rolig, eller att han spelar fina låtar, utan att han lyckas vara både smart och bräcklig, avslöjad och avslöjare på samma gång, en konst som inte särskilt många bemästrar. Det är just därför det blir intressant och stannar kvar och man blir lite besatt och vill skriva långa blogginlägg om sin upplevelse, trots att de aldrig kommer kunna förmedla den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar