när vägen inte är mödan värd

Sverige!

Detta ar ett upprop, ett klargorande, ett ogonoppnande som riktar sig mot en enda sak: ert eviga klagande pa SJ, fore detta Statens Jarnvagar, nu endast en forkortning. Ja, jag tanker forsvara detsamma bolag som var forsenat med flera minuter nastan varje gang du skulle pendla till jobbet i vintras, samma skrot och korn som i ondskefull(?) sammansvarjning med det kanske annu mer forhatliga Banverket en gang lat dig sitta fast flera timmar utanfor Stockholm, samma korrumperade foretag som tvingar dig att visa legitimation pa taget och driver dig till vansinne med sin teletjansts veritabla djungel av tonval och forinspelade roster.

Jag vill pasta att trots dessa uppenbara felsteg, ar det hat som du pa kafferasten och kvallstidningarnas insandarsidor utgjuter over SJ inte helt befogat. Du ar namligen...bortskamd.

Pa din forra resa genom Sverige, upplevde du nagot av foljande?
- vagen var sa ojamn sa att du under hela den natt som resan varade liksom skumpande ut ur satet och nastfoljande dag var sa morbultad att du knappt kunde sitta ner
- under samma natt ramlade det pa grund av sagda turbulens hela tiden ner vattenflaskor och andra harda saker pa dig fran hyllorna ovanfor ditt huvud
- nar du skulle kliva pa fordonet var du tvungen att betala en "terminalsavgift" och den som skulle ta emot pengarna hade ingen vaxel, sa det fick du springa runt i morkret och tigga till dig sjalv, annars fick du inte aka med
- alla bolivias haxor verkade ha konferens i satena bakom dig och tavlade i att dra skamt och skratta haxlikt klockan halv sex pa morgonen
- resan tog 38 timmar
- det fanns ingen toalett pa fordonet. Du satt darfor hela resan och var bade kissnodig och torstig (du vagade inte dricka vatten for da skulle du ju bara bli mer kissnodig). Ibland, vid arbitrart vald tidpunkt, stannade bussen. Du hade da valet att rusa ut och hitta en buske eller ett skjul, men da kunde det handa att fordonet korde ivag utan dig
- den utlovade frukosten, som du betalt for, bestod av en syntetisk kaka
- satena pa nattfordonet som ska ga att falla tillbaka, nagot du ocksa betalt for, gick inte att vinkla en millimeter
- fordonet gjorde inte ens ett forsok att avga i tid. Manniskor droppade in upp till 45 minuter efter avgangstid
- fordonet var en minibuss, lastad till brisningsgransen med typ potatis och locals som vagrade oppna fonstren fast det var 35 grader darinne
- du ororade dig for att din packning ska bli blot. Den lag ju pa taket
- kring midnatt visade busschaufforen en spanskdubbad parodi pa 90-talets alla B-filmer
- under resten av resan spelades lokal hjarta- och smartamusik med panflojtstema sa hogt att det sprakade i hogtalarna
- du vaknade av att chaufforen tvarbromsar vid ett stup
- nar fordonet halv sex pa morgonen anlande till din destination, gick chaufforen bara ivag och lamnade de sovande passagerarna utan nagon som helst indikation pa att ni var framme

Inte? Na men da sa. Tank pa Sydamerikas alla bussresenarer nasta gang det blir sparfel och SJ fixar en taxi at dig sa att du ska hinna med din anslutning.

a bad cover version of love

For oss resenarer som ryser vid blotta tanken pa en organiserad bussresa, som vaser "gringos!" till varandra nar vi ser andra vasterlanningar pa stan och som inte riktigt vill acceptera det faktum att vi ju ocksa ar...brr...turister, men som anda inte vill bli knivranade, lurade eller tappa bort oss mer an nodvandigt finns det en nastintill outsinlig kalla till gladje och tillfredsstallelse: de numera nastan kultforklarade guidebockerna Lonely Planet.

Att ha med sig en Lonely ar att slippa oda sina knappa tid och sina surt forvarvade slantar pa att bega samma misstag som nagon annan redan har gjort. Vilket fordolt stalle avgar bussen fran i den stad som du maste lamna NU? Kolla bibeln. Var serveras det aktuella landets kanske enda acceptabla kopp kaffe? Kolla bibeln. Var ska du bo om du vill undvika att dela dorm med illvilliga bedbugs eller 19-ariga partybackpackers som kraks i grannsangen klockan fem pa morgonen? Ni fattar.

Tilliten till dessa ord av visdom kan ibland ga till overdrift. Sa fort man kanner sig det minsta osaker eller illa till mods racker det att lata sin svettiga hand treva over den valbekanta, bla bokryggen, och genast kanns allt mycket battre. Dessa guidebocker ar alltsa varda sin vikt i guld och prissatts darefter. Darfor tvingas budgetresenaren forr eller senare skiljas fran sin van, i regel vid nagon anonym book exchange-hylla och ofta med smutsiga sedlar som mellanskillnad.

Argentina- och Chile-utgavorna gav vi till var kompis(!) Fransisco (se foregaende inlagg) mot Bolivia-diton. Densamma spontanbytte vi idag, nar vi oforhappandes stotte pa ett veritabelt guidebokstempel har i La Paz, mot...The Footprint guide to Bolivia, Peru & Ecuador. Footprint alltsa. Inte Lonely Planet.

Och det som forst kandes som ett djarvt beslut att bryta ny mark, kan i eftertankens kranka blekhet snarare beskrivas som en uppslitande skilsmassa. Som att ha overgett sin trygga partner for en alskare som vid forsta anblicken tycktes spannande, men som i sjalva verket visade sig vara lonnfet och full av charmlosheter. Den har symboler istallet for prisangivelser. Den saknar historie- kultur- och matkapitel. Det star inte hur man tar sig nagonstans. Och den innehaller REKLAM! Oforlatligt.

Pa darrande egna ben kan jag nu bara uppmana min omgivning att ta lardom. Svik aldrig en trogen foljeslagare, och framforallt, investera for guds skull i the real thing.

lo siento

Det har med att ambitiost uppdatera vad som ar nytt och gammalt under solen nagot sanar frekvent var visst mer utmanande an jag trodde. Forlat. Men for det forsta sa ar jag i Bolivia nu, dar internet ar en betydligt knappare resurs an vad vi bortskamda vasterlanningar ar vana vid. For det andra sa gor jag faktiskt en hel massa saker hela tiden och da kan man inte prioritera att blogga. Och for det tredje sa ar mina upplevelser och tankar for tillfallet av det slaget att de bara liksom inte gor sig i text.

Hur ska jag kunna beskriva hur det kanns att som novis droppa 4000 meter downhill i varldens kanske vackraste landskap? Hur ska jag stalla mig till att det star sma barn langs gatan i de avlagsna byar vi susar igenom och ropar gringos! gringos! och high fivar oss? For att inte tala om det faktum att deras foraldrar bygger sma patetiska road blocks som ska fa oss att ge dem forfriskningar och snacks? Jag har inte rett ut mina aviga kanslor for att det maste finnas mer meningsfulla satt att ta sig runt varlden pa. Jag vet inte hur jag ska komma de andra resenarer vi moter inpa livet och hur jag ska hantera att var framtida kontakt endast bestar av att lasa varandras Facebook-statusar.

Men jag kan i alla fall ge er en uppdatering pa Francisco, var mystiske hostelagare som jag berattade om i forra inlagget. Uppdrag leende gick helt klart vagen! Vi satte oss helt enkelt ner en kvall vid hans bord och borjade trevande intervjua honom, vilket gav riklig skord. Snart berattade han fritt om sitt forflutna, vilket involverade allt fran en universitetsexamen fran den valbargade chilenska staden Vina del Mar till uteliggarliv i Spanien till utbredd globetrotting och hosteldrift. Bit for bit lades till hans livspussel och mot slutet av kvallen log han vid minst tva tillfallen helt oprovocerat. Misson completed.

dissonans

Nar vi anlande till San Pedro de Atacama var klockan fem pa eftermiddagen, jag hade de senaste atta timmarna forsokt lata bli att krakas brevid en framling pa en buss och dagens enda maltid hade bestatt av ett kokt, kallt agg. San Pedro ar en mikroskopiskt liten oas nagonstans mitt i varldens torraste plats, Atacamaoknen i norra Chile. Dar finns varken apotek eller fungerande bankomater, ibland inte ens elektricitet, men daremot en aldrig sinande kalla av sma foretag som vill ta dig med pa olika aktiviter i den minst sagt spektakulara omgivningen.

Efter att ha vandrat ett par varv med vara backpackerryggsackar i stadens damm, tvingades vi inse att trots denna ringa storlek hade Lonely Planet fatalt misslyckats med att fa med hela byn pa kartan och att gatan dar det hostel vi kollat upp sedan tidigare lag inte stod att finna. So what? tanker ni. Hitta ett annat eller fraga nagon om vagen! Det ni da inte vet ar 1) San Pedro ar en djungel av daliga, ruskigt dyra hostel 2) pa grund av tidigare namnda omstandigheter var stamningen pa samma gang bade frustrerad och uppgiven.

Naval. Det var inte om detta jag skulle orera. En stund senare stegade jag (Vargen hade tillfalligtvis forsvunnit) in pa Campo Base, ett hostel namn som vi hade hort gott om. Jag mottes av ett rum som med lite god vilja skulle kunna tas for en reception (dar fanns ett skrivbord). I en soffa satt en lodig man i fyrtioarsaldern och kollade pa TV. Jag sa hola! och sag mig om efter agaren. Efter att ha stirrat pa lodisen ett tag, alltmedans han stirrade tillbaka, insag jag att detta nog trots allt var mannen jag sokte.

Numera vet jag att han heter Francisco och driver vad som tycks vara ett av San Pedros battre hostel, inkluderande sadana rariteter som ordentlig frukost (ost! yoghurt!) och varmvatten i duschen. Francisco ar en fascinerande man, pa grund av sin otroligt otypiska karaktar. Han ar motsagelsen till den oppne, glade och opalitlige latinon, integriteten personifierad. Jag vet inte hans namn kan for att han presenterat sig, utan for att jag hort det sagas av en touragent. Han sitter mest och ser butter ut framfor sin dator med en keps nertryckt over ogonen, men fragar man honom nagonting visar det sig att han ar full av goda rad att dela med sig av. Vid sallsynta tillfallen sager han saker som skulle kunna tolkas till forsok att inleda en konsversation och ibland yttrar han till och med sadana oprovocerade omtanksamheter som "bring a warm sweater". Men han ler inte. Aldrig. Och det ar inte for att han fysiskt inte kan, for hostelets vaggar pryds av honom sjalv (alltid ensam) glatt poserandes framfor olika kanda platser runt om i varlden. Lite som tradgardstomten i Amelie fran Montmartre, ni vet. Dar finns till och med ett bartenderkurscertifikat och en lonecheck fran en restaurang i Australien. Och da maste man val vara lite trevlig?

Vem ar denne man? Hur ser hans liv ut? Ar han blyg, reserverad eller bara extremt mycket sig sjalv nog? Ar han kanske passionerad under sin oforanderliga yta? Innan vi lamnar pa torsdag ska jag ha fatt honom att le. Det maste ju bara ga.

mitt liv som hund

Mitt i flocken. Inga konstigheter.

De alskar oss. Hundarna alltsa. Joda, de finns har i Chile med, men istallet for att dodsforaktande trotsa storstadstrafiken som sina argentinska kollegor sover de ihopkrullade till sma och stora kringlor pa stadens trottoarer. Nar de inte foljer oss, vill saga.

Pa kvallarna ar de fjadrande steg och vart tysta sallskap. Uppe pa en av stadens 45 kullar, Cerro Pantéon, vid den stora kyrkogarden, hamnar vi i en flock. Ledarhunden tycks ha fortroende for vart mer mogna beteende i forhallande till den glafsande, nafsande, morrande och skuttande massan.

Utanfor mataffaren vadrar en stor skugga i luften nar vi gar forbi. Nar vi kommer ut igen foljer han efter oss, och skaller och morrar pa alla som kommer innanfor var privata sfar. Vi springer andlost, skrattande, till halften uppgivet uppfor Valparaisos oandligt slingrande trappor for att bli av med honom, vill inte se de overgivna ogonen nar vi maste ga in. Vi har inte en chans forstas. Men nar vi stanger hosteldorren har han redan gatt over till andra sidan gatan, dar han staller sig och tittar outgrundligt. Han vet.

analys efter ett par timmar pa andra sidan chilenska gransen

Det ar inte jag som har tagit bilden, men den ljuger faktiskt inte!

Valparaiso ar allt jag kunde ha dromt om. Bohemer och 40-talsfarbroder i en salig blandning. Trappor upp, trappor ner, uppochnervanda grander, graffitti och kaktusodlingar. Det kommer att bli bra det har.

sang i buss pa villovagar

What came first, the music or the misery? fragar sig huvudkaraktaren i Nick Hornbys musiknordsroman High Fidelity. Did I listen to pop music because I was miserable, or was I miserable because I listened to pop music?

Det ar en mycket val befogad fraga, som jag dock inte kanner mig ens i narheten av redo att besvara. Jag vet att jag spenderat oandligt manga miserabla tonarstimmar pa min sang lyssnandes till Broder Daniel, men jag vet ocksa att melankolisk musik kan tillfora en hel massa annat an sorg.

Det allra allra basta ar att lyssna pa musik nar man fardas i natten. Efter 12 timmar sydvastlig riktning och med 8 timmar kvar att resa, en till synes fullstandigt arbitrart vald tidpunkt, stanger chaufforen av allt ljus i bussen. Jag och Vargen skedar sa gott det gar i satena och Detektivbyran spelar sallsam aventyrsteater for mina oron medan sagda Varg mumlar sanger sa det vibrerar i mina fingrar langs hans hals. Allt ar svart och vagen ojamn. Vi far framat.

Pa vag i morkret kan jag spendera ett nastan oandligt antal kvalitetstimmar med min iPod. Nastan alltid ar det de eftertanksamma och vemodiga sparen som dominerar. Att lyssna pa sorglig eller melankolisk musik ar som att ploga sjalen. Det tillater en att ga igenom det forflutna och tanka over sadant som kanske inte ges utrymme annars. Forst darefter ar man reda att sa onskefron och skorda framtiden.

Just nu ar det basta nattmusiken som foljer:
Belle & Sebastian - Lord Anthony
Cat Power - The Greatest
Jens Lekman - Sky Phenomenon
Sam Cooke - A Change is Gonna Come
The National - Bloodbuzz Ohio
Detektivbyran - Vanerhavet
Bon Iver - Flume