lo siento

Det har med att ambitiost uppdatera vad som ar nytt och gammalt under solen nagot sanar frekvent var visst mer utmanande an jag trodde. Forlat. Men for det forsta sa ar jag i Bolivia nu, dar internet ar en betydligt knappare resurs an vad vi bortskamda vasterlanningar ar vana vid. For det andra sa gor jag faktiskt en hel massa saker hela tiden och da kan man inte prioritera att blogga. Och for det tredje sa ar mina upplevelser och tankar for tillfallet av det slaget att de bara liksom inte gor sig i text.

Hur ska jag kunna beskriva hur det kanns att som novis droppa 4000 meter downhill i varldens kanske vackraste landskap? Hur ska jag stalla mig till att det star sma barn langs gatan i de avlagsna byar vi susar igenom och ropar gringos! gringos! och high fivar oss? For att inte tala om det faktum att deras foraldrar bygger sma patetiska road blocks som ska fa oss att ge dem forfriskningar och snacks? Jag har inte rett ut mina aviga kanslor for att det maste finnas mer meningsfulla satt att ta sig runt varlden pa. Jag vet inte hur jag ska komma de andra resenarer vi moter inpa livet och hur jag ska hantera att var framtida kontakt endast bestar av att lasa varandras Facebook-statusar.

Men jag kan i alla fall ge er en uppdatering pa Francisco, var mystiske hostelagare som jag berattade om i forra inlagget. Uppdrag leende gick helt klart vagen! Vi satte oss helt enkelt ner en kvall vid hans bord och borjade trevande intervjua honom, vilket gav riklig skord. Snart berattade han fritt om sitt forflutna, vilket involverade allt fran en universitetsexamen fran den valbargade chilenska staden Vina del Mar till uteliggarliv i Spanien till utbredd globetrotting och hosteldrift. Bit for bit lades till hans livspussel och mot slutet av kvallen log han vid minst tva tillfallen helt oprovocerat. Misson completed.