sang i buss pa villovagar

What came first, the music or the misery? fragar sig huvudkaraktaren i Nick Hornbys musiknordsroman High Fidelity. Did I listen to pop music because I was miserable, or was I miserable because I listened to pop music?

Det ar en mycket val befogad fraga, som jag dock inte kanner mig ens i narheten av redo att besvara. Jag vet att jag spenderat oandligt manga miserabla tonarstimmar pa min sang lyssnandes till Broder Daniel, men jag vet ocksa att melankolisk musik kan tillfora en hel massa annat an sorg.

Det allra allra basta ar att lyssna pa musik nar man fardas i natten. Efter 12 timmar sydvastlig riktning och med 8 timmar kvar att resa, en till synes fullstandigt arbitrart vald tidpunkt, stanger chaufforen av allt ljus i bussen. Jag och Vargen skedar sa gott det gar i satena och Detektivbyran spelar sallsam aventyrsteater for mina oron medan sagda Varg mumlar sanger sa det vibrerar i mina fingrar langs hans hals. Allt ar svart och vagen ojamn. Vi far framat.

Pa vag i morkret kan jag spendera ett nastan oandligt antal kvalitetstimmar med min iPod. Nastan alltid ar det de eftertanksamma och vemodiga sparen som dominerar. Att lyssna pa sorglig eller melankolisk musik ar som att ploga sjalen. Det tillater en att ga igenom det forflutna och tanka over sadant som kanske inte ges utrymme annars. Forst darefter ar man reda att sa onskefron och skorda framtiden.

Just nu ar det basta nattmusiken som foljer:
Belle & Sebastian - Lord Anthony
Cat Power - The Greatest
Jens Lekman - Sky Phenomenon
Sam Cooke - A Change is Gonna Come
The National - Bloodbuzz Ohio
Detektivbyran - Vanerhavet
Bon Iver - Flume