dissonans

Nar vi anlande till San Pedro de Atacama var klockan fem pa eftermiddagen, jag hade de senaste atta timmarna forsokt lata bli att krakas brevid en framling pa en buss och dagens enda maltid hade bestatt av ett kokt, kallt agg. San Pedro ar en mikroskopiskt liten oas nagonstans mitt i varldens torraste plats, Atacamaoknen i norra Chile. Dar finns varken apotek eller fungerande bankomater, ibland inte ens elektricitet, men daremot en aldrig sinande kalla av sma foretag som vill ta dig med pa olika aktiviter i den minst sagt spektakulara omgivningen.

Efter att ha vandrat ett par varv med vara backpackerryggsackar i stadens damm, tvingades vi inse att trots denna ringa storlek hade Lonely Planet fatalt misslyckats med att fa med hela byn pa kartan och att gatan dar det hostel vi kollat upp sedan tidigare lag inte stod att finna. So what? tanker ni. Hitta ett annat eller fraga nagon om vagen! Det ni da inte vet ar 1) San Pedro ar en djungel av daliga, ruskigt dyra hostel 2) pa grund av tidigare namnda omstandigheter var stamningen pa samma gang bade frustrerad och uppgiven.

Naval. Det var inte om detta jag skulle orera. En stund senare stegade jag (Vargen hade tillfalligtvis forsvunnit) in pa Campo Base, ett hostel namn som vi hade hort gott om. Jag mottes av ett rum som med lite god vilja skulle kunna tas for en reception (dar fanns ett skrivbord). I en soffa satt en lodig man i fyrtioarsaldern och kollade pa TV. Jag sa hola! och sag mig om efter agaren. Efter att ha stirrat pa lodisen ett tag, alltmedans han stirrade tillbaka, insag jag att detta nog trots allt var mannen jag sokte.

Numera vet jag att han heter Francisco och driver vad som tycks vara ett av San Pedros battre hostel, inkluderande sadana rariteter som ordentlig frukost (ost! yoghurt!) och varmvatten i duschen. Francisco ar en fascinerande man, pa grund av sin otroligt otypiska karaktar. Han ar motsagelsen till den oppne, glade och opalitlige latinon, integriteten personifierad. Jag vet inte hans namn kan for att han presenterat sig, utan for att jag hort det sagas av en touragent. Han sitter mest och ser butter ut framfor sin dator med en keps nertryckt over ogonen, men fragar man honom nagonting visar det sig att han ar full av goda rad att dela med sig av. Vid sallsynta tillfallen sager han saker som skulle kunna tolkas till forsok att inleda en konsversation och ibland yttrar han till och med sadana oprovocerade omtanksamheter som "bring a warm sweater". Men han ler inte. Aldrig. Och det ar inte for att han fysiskt inte kan, for hostelets vaggar pryds av honom sjalv (alltid ensam) glatt poserandes framfor olika kanda platser runt om i varlden. Lite som tradgardstomten i Amelie fran Montmartre, ni vet. Dar finns till och med ett bartenderkurscertifikat och en lonecheck fran en restaurang i Australien. Och da maste man val vara lite trevlig?

Vem ar denne man? Hur ser hans liv ut? Ar han blyg, reserverad eller bara extremt mycket sig sjalv nog? Ar han kanske passionerad under sin oforanderliga yta? Innan vi lamnar pa torsdag ska jag ha fatt honom att le. Det maste ju bara ga.