mitt liv som hund

Mitt i flocken. Inga konstigheter.

De alskar oss. Hundarna alltsa. Joda, de finns har i Chile med, men istallet for att dodsforaktande trotsa storstadstrafiken som sina argentinska kollegor sover de ihopkrullade till sma och stora kringlor pa stadens trottoarer. Nar de inte foljer oss, vill saga.

Pa kvallarna ar de fjadrande steg och vart tysta sallskap. Uppe pa en av stadens 45 kullar, Cerro Pantéon, vid den stora kyrkogarden, hamnar vi i en flock. Ledarhunden tycks ha fortroende for vart mer mogna beteende i forhallande till den glafsande, nafsande, morrande och skuttande massan.

Utanfor mataffaren vadrar en stor skugga i luften nar vi gar forbi. Nar vi kommer ut igen foljer han efter oss, och skaller och morrar pa alla som kommer innanfor var privata sfar. Vi springer andlost, skrattande, till halften uppgivet uppfor Valparaisos oandligt slingrande trappor for att bli av med honom, vill inte se de overgivna ogonen nar vi maste ga in. Vi har inte en chans forstas. Men nar vi stanger hosteldorren har han redan gatt over till andra sidan gatan, dar han staller sig och tittar outgrundligt. Han vet.