avtryck

Det finns en ung man i Linköping, som alla har sett med som ingen vet vad han heter. Han är lång och smal med spretigt ljust hår och påträffas lite varstans; på stan, på campus, på studentpuben [hg]. Var han går mumlar han för sig själv, ibland med små återhållna gester, någonstans i gränslandet mellan förvirring och introvert målmedvetenhet.

En gång var jag på en stor och tjusig glöggtillställning i ett kollektiv i Vasastan. Den namnlöse unge mannen var även där, men ingen visste varför. Jag hamnade bredvid honom i en människocirkel på golvet och småpratade lite med honom i den lätta intervjustil som ofta kallas mingel. Han hade pluggat på universitetet, men sedan något år tillbaka haft uppehåll. När jag frågade varför svarade han - som om det vore den mest naturliga saken i världen och jag var dum i huvudet -"gurkburk". Sedan kom vi inte så mycket längre. Han log aldrig.

Jag vet ingenting om den här mannen. Jag vet inte om någon annan gör det heller. Han är en sådan där person som man inte riktigt vill låtsas om när han passerar en på trottoaren, mumlandes obegripligheter. Men jag ville att han skulle få existera här i alla fall. Nu vet ni om att han finns.