förlorade oskulder och mer om äpplen

Av någon anledning levde jag som barn i föreställningen att den dag man fyllde 20, då blev man vuxen. Det innebar att man över en natt liksom blev en helt annan person; en omnikompetent varelse som besatt all världens kunskap och alltid visste vad som gällde, alltid fattade rätt beslut, och aldrig var osäker eller rädd.

Föreställningen om denna inverterade askungeförvandling vid midnatt på ens tjugonde födelsedag bleknade väl ganska snabbt, men jag minns fortfarande precis hur det kändes när jag vid ett specifikt tillfälle någon gång under barndomen plötsligt och bestört insåg att shit, man fortsätter ju att vara samma människa hela livet, man blir bara långsamt och gradvis ingjuten lite mer erfarenhet, lite mer livskunskap. Att vuxna också gråter och oroar sig och gör misstag och varken vet ut eller in. Jag fattar inte att föräldrar bekymrar sig över sex, droger och dåligt sällskap - de bleknar samtliga i grad av själslig och karaktärsmässig deprivation vid jämförelse av förlusten av tron på den gudomliga vuxendomen. Det är den tagna oskulden, det är Pandoras ask som släpper helvetet löst, det är det förbjudna äpplet med kunskap från vilken man sedermera aldrig kan fly.

Efter detta smärtsamt saftiga bett från sagda frukt trodde jag att fjällen fallit från mina ögon och att jag nu var helt på det klara med myten om den övermänskliga människan, men efter en halv termins datainsamling på ett antal svenska universitetssjukhus har jag genomgått en mindre återupplevelse av den där insikten. Det gäller förstås läkare. Jag vet inte hur det är med er, men jag har kommit på mig själv med att passivt och liksom i förbifarten anta att de är supermänniskor inte helt olika de semigudomliga vuxenvarelser jag trodde existerade som barn: överintelligenta, målstyrda robotar som alltid vet bäst, aldrig gör fel och med beslutsamma steg och vinden i ryggen vandrar en föga överraskande framtid till mötes.

Den här naiva trosföreställningen fick sin första törn för ett par år sedan, när min mamma hade cancer och jag förstod att man tydligen inte alls kunde förutsäga hur allt skulle gå. Det slutgiltiga uppvaknandet har kommit de senaste månaderna, då jag har hängt en hel massa med diverse doktorer. Förutom ett imponerande tämjt sömnbehov och en misstänkt tolerans för människokroppens äckligheter är de precis lika mänskliga, varierande, påverkbara, tvivlande och fångna i sina kognitiva begränsningar som vi andra. Jag är säker på att det är likadant med hollywoodstjärnor, elitidrottare, professorer och presidenter och andra som man på nåt sätt tror är magiska.

Det gör mig både förundrad och nervös att det är sådana som jag som får världen att gå runt.