en ö

Mitt favoritpass på Campushallen är bodypump och det bästa momentet är axlar, för då är det alltid nån slags technolåt och alla står och gör exakt likadana, robotlika rörelser som vore det en gigantisk kommunistmanifestation.

Men när jag går ut ur träningsanläggningens eviga årstidslöshet idag är det för första gången på evigheter en sådan bortom beskrivning ljum, perfekt vårkväll som den liksom imploderar till en klump i bröstet som manifesterar den akuta känslan av...jag vet inte, det är bara essensen av affekt. Det är mer än man klarar. Det luktar så otroligt gott och ljuset är så softat att man måste dö om man inte får dela den med någon. När jag leder min cykel förbi skräniga festeristklungor, Lithe Vilse som tränar intervaller i Vallamassivet och en friluftsklädd lydnadskurs bredvid folkhögskolan måste jag nästan detonera över det tunna aprilgräset, för allt jag någonsin har velat är att vara en del av något större. Och det är jag inte riktigt, känner jag.

Med tanke på hur ensamheten dödar mig fast jag inte är en särskilt solitär människa är det tur att jag inte är isolerad på riktigt. Jag vill inte vara fri att gå var jag vill och fri att använda min kväll tilll vad jag behagar. Jag vill bindas, tvingas, deltaga, kompromissa, dela, behövas, bidra.

I lågstadiet fick vi en gång i uppgift att skriva en liten uppsats på temat "Vårens första dag". Jag minns att jag skrev om hur min mamma hämtade mig på fritids med ett illgrönt Granny Smith-äpple som låg och väntade på min plats i bilen. Och hur vi åkte hem och jag och min bästis Lina lade oss på en filt på gräsmattan och kollade på molnen och åt årets första glass. På den tiden existerade inte ens det ensamhetsbegrepp som nu sprider sig som en osynlig sjukdom i min hjärna lite mer för varje dag.