en kort lektion i spontanitet

Eftersom jag är fullkomligt handikappad när det kommer till det här med att leva i nuet, spenderar jag en väsentlig del av min tid i framtiden, innan den har hänt så att säga. Detta föranleder att jag har en förkärlek för planering, och allt som följer med densamma: kalendrar, kontorsmaterial, kalkylering och kkkk...förväntningar satta i cement. Det bästa är de måndagsmornar då jag kan öppna min almanacka och se hur kommande vecka har en perfekt balans av skol-/arbetsrelaterad plikt, träning, öldrickande, utvecklande verksamheter och socialt umgänge. Sedan brukar jag stressa igenom veckan med pannan i djupa veck för att ingenting ska kunna rubba dessa imaginära cirklar av perfektion, och brukar inte märka så mycket av den.

Detta ihärdiga projekterande gör att jag blir fullkomligt förkrossad när saker inte blir som jag har tänkt. Redan som 12-åring föll jag ihop i tårar om jag hade planerat att ta en promenad med hunden och möta min mamma på väg från jobbet, och hon istället för att ta den vanliga vägen körde via Dals Rostock så att jag missade henne. Då var resten av dagen förstörd. Fortfarande har jag om mina fastställda planer för kvällen ändras åtminstone fyrtiofem minuters omställningstid som jag måste ägna åt att sura, innan jag kan bli entusiastisk igen.

Valborgsmässoafton erbjöd därför sannerligen en utmaning för det organiseringsmongo som är jag, då fyra av oss valde att inte planera denna tämligen hypade högtidsdag överhuvudtaget, utan istället lät den organiskt växa fram. Brr... Men förutom att det ibland ryckte lite i min högerhand som ville peka och göra strukturerade gester, gick det alldeles bra! Och dagen blev fin med french toast, bollekar i solen, fnitterdrinkar och wok i regnet, en muffinsfamilj, hemliga brev författade på Pickles fantastiska skrivmaskin och en festturné.

För att väga upp denna ohämmade spontanitet har jag idag jobbat med uppsatsen i tio hårt diciplinerade 45-minuterspass. Nåja, man måste väl börja någonstans.