fredag, mars 25, 2011

att våga vara rädd

Rädslan har förföljt mig hela livet. Dödsförskräckt har jag vandrat genom alla mina dagar. Jag har varit rädd för att prata offentligt och för tystnaden som tjocknar i luften mellan två människor, rädd för mögliga saker i kylen, rädd för att vara okysst, för att bli kidnappad av aliens, för egna flygresor, för att gå på fester, för att bli tjock, för att mina föräldrar ska dö, för gråsuggor, telefoner, frisörer och fysikprov. Rädd för att vilja för mycket och vilja för lite, för att missa något väsentligt elller för all del tåget, och för att misslyckas med livet i största allmänhet.

Att resa är att lära. Att lära är att förstå. Att förstå är att sluta vara rädd skrev jag i mitt sista resebrev och visst är det ännu sant. Det är när man äntligen kan förstå de kugghjul som driver världen som den slutar skrämma en, när man slänger upp fönsterluckorna på vid gavel och låter solstrålarna skina på alla troll som de spricker och smulas sönder till hanterbara självklarheter. Och många av mina före detta rädslor är nu bara dammiga fotspår i det förflutna.

Men vad gör man när det som skrämmer är osynligt och därför inte kan belysas av någon sol? Det som folk i allämhet är som mest rädda för är saker som inte syns. Ensamhet, svarta hål, radioaktiv strålning, växthusgaser, döden, oändlighet, den vaga känslan av tom rymd.

Allt jag vill är att sluta vara rädd. Jag föreställer mig att jag skulle vara harmonisk då. Som en buddhistisk munk på toppen av Mount Everest, fast med syrgas då kanske. Lugn, fridfull och fullkomligt gränslös. Men sen tänker jag på hur det kittlar i maggropen när man cyklar med slutna ögon nerför en vårgrönskande backe, eller när tåget rullar ut mot en okänd station, när ett uppdrag är på gränsen för vad man tror sig klara, och plötsligt vet jag inte vad rädsla är längre. Kanske är det som Jonatan Lejonhjärta sa, kanske är trotsad rädsla den tunna gränsen mellan människa och djur. Kanske är det den som är resan. Och plötsligt har vi en cirkel.

Om jag bara kunde skilja skräck från förtjusning.

1 kommentar:

Tove Solbeckar sa...

Gruppen som du, om du var tvungen att ange världens genom tiderna bästa grupp, skulle ange, har ju en trevlig låt som börjar "Genom staden bland husen är det inte tillräckligt ljust än." Den associerade jag direkt till när jag läste.