Den ligger alldeles i utkanten av campus och heter egentligen Universitetsparken, men kallas i praktiken inte för någonting annat än Viagraparken. Namnet kan härledas till de gigantsika, rostiga järnpelare som reser sig i en fullständigt rak linje diagnonalt över dess yta. Vad de gör där vet ingen. Någon hade en teori om att de markerar havsnivån (men så platt är inte ens Östergötland), en annan trodde att det var någon form av industrirest.

I parken finns många andra märkliga saker, vilka ploppat fram under min tid på universitetet. Det enda som egentligen stämmer in på idén om trevlig parkkonst är det lilla, lilla huset som likt en ensam kolonilott med rött staket och svensk flagga i topp tronar gemytligt vid parkens östra kant. Så här års lyser en adventsljusstake i fönstret. En maj hade jag och Vargen vårt första avtalade möte på taket av ljust detta hus, på rygg i solnedgången med armarna bakom huvudet. Jag var modig då och hade utan förbehåll ritat en teckning åt honom som innehöll allt i låten All I want is you från Juno-filmen.

Resten är av en annan karaktär. Uppe vid parkbänkarna är tre gravstenar resta. En raggig hund i gjutjärn står positionerad på bakhasorna – han är ju utan framben – och stirrar oseende på en stubbe. Mitt i parken finns en fullständigt enorm, marmorvit och slät skulptur av en fjortonåring i tunna kläder, tom blick och platåskor större än livet. Ibland står en parkarbetare där och blåser löv och jag tänker att han måste känna sig hotad i hennes skugga.

Där finns fantastiska, människostora svampar i glaserad keramik som man måste cykla fram och ta på för att övertygas om att de inte är trollskogsslemmiga på riktigt. Ett stort gult ankare som ser ut som om det har fastnat i något obehagligt. Glastavlor med Anna Odells journalanteckningar från psyket. I träden som står på den konstgjorda och perfekt symmetriska kullen gnistrar silverkulorna i en jättes tappade armband. Och där finns en damm, i vars mitt ett fikabord står, jesuslikt och naturlagstrotsande på ytan, ibland med en vattengillande flyttfågel på.

En arbetskamrat sa till mig de har väl en viss summa pengar som de måste lägga på meningslös konst. En annan sa det finns typ snubbeltråd runt dammen, tänk vad farligt om en full student skulle gå dit och trilla i.

Jag förstår inte vad folk har fått den där uppfattningen om att konst måste vara just skön för att vara bra. Lyssnar ni bara på vacker musik? Ser ni bara på feel good-filmer? Läser ni bara böcker med lyckliga slut?

Själv har jag svårt att föreställa mig en bättre konstupplevelse än att irra runt i Viagraparkens skräckmagi under påverkan.