dagsvärken

Om djuren kunde prata så skulle de fråga oss människor "Varför håller ni på och flyttar på saker hela tiden? Det är ju det enda ni gör"

Så sa min mamma en gång. Det är en tämligen relevant kommentar till mina aktiviteter den här dagen. Igår slog vi ut en vägg, rev ett tak och bröt upp ett brädgolv, jag och min pappa. Det är i utbyggnaden på vårt 1800-talshus, min gamla barnkammare, och jag hittar paljetter och pengar och nerrasade minnen bland alla spån och murbruk. Under plankorna fanns en massa betong, så idag tar vi fram Spettet (ja, det förtjänar att inledas med versal), slår sönder lagret, river upp det bit för bit och slänger ut genom fönstret.

Sen kommer Stenarna (som det om möjligt är ännu mer angeläget att kapitalisera). Någon som byggde det här huset en gång ville ställa det på ett knädjupt lager av stenbumlingar. De släpade väl dem från någon åker, bröt ryggar och livsglädje på vägen. Det var före det här med vettig isolering var en stor grej, så nu gör vi detsamma, fast åt andra hållet. Utanför fönstret bildas en gigantisk hög som vi transporterar iväg med 22 enträgna, svettiga skottkärror.

Man kan ju frestas att tro att det här med på ett närmast koncentrationslägermässigt sätt frakta all den sten som burit upp ens barndom är ett rimligt dagsverke, men då har man aldrig träffat min pappa. Med kvidande muskler och utmattat fnitterattacksfyllda lungor ägnar vi oss därefter att frakta tre (3) av varandra beroende sängar från övervåning till magasin och tvärtom.

Jag går in i långdistansläge och tänker på böndernas händer som en gång rört vid samma stenar som jag. Hur de och jag fört en envis kamp mot bumlingarna, men att stenarna själva bara ligger där obrydda och slumrar genom århundradena. Jag tänker på alla vackra, konstiga, sentimentala och nedpackade saker som ligger i vårt enorma magasin. Och sen tänker jag att det börjar bli hög tid att komma igång med att fortplanta sig, så att jag slipper ta ansvar för alla dessa mentalt och fysiskt massiva prylar själv.

Nu: eld och champagne!

just bring your savings and a bottle of wine

Allt jag vill dessa dagar är att stjäla bilar,
dricka öl och ägna mig åt vackra, starka saker. Stora dramatiska gester och färgsprakande detaljer. Att sommaren ska explodera nu genast. Flytta till San Fransico eller en hippiegård någonstans där det inte alltid regnar och hjärtat fryser till is.

Vadan denna totala ansvarflykt? Efter ett liv av duktighet, ett konstant Luthersk handhållande, pragmatik. Det är plötsligen nu de banala drömmarna kommer. Det är nu blicken fastnar i fjärran och cellerna skaver mot varandra.

Vi tror inte på ansvar. Vuxenheten är ett skällsord för oss. Det anständiga liv som generation efter generation före oss har strävat så efter är plötsligen under vår nivå. Jag älskar att befinna mig i vackra hem men kan inte tänka mig att äga något annat än cyklar och kanske några böcker. Jag myser inombords av mina äldre kollegors familjebestyr ryser vid tanken på att ha egna. Jag beundrar hårt arbete men känner själv att jag måste göra något som jag är ödesbestämd att ägna mig åt.

Vi vill bli älskade ovillkorligt. Vi lovar inte att vara där när ni faller.

Jag vet vad vi är rädda för, men varför? Varför är vi så rädda? Och är det befogat?

Måste återta långsamheten och långsiktigheten. Måste lära mig att se nyanserna. De försiktiga vibrationer som egentligen är det som gör livet stort.

du tittar i en atlas, bläddrar och gråter

Hur kan livet någonsin räcka till när man en gång har sett New York City?

Ett stort bett i det stora äpplet, kunskapens fatala frukt, vetskapen om att vår generation i vår samhällsklass i vårt land har alla möjligheter, och om inte våra liv blir vackra skimrande mångfacetterade guldglittrande framgångsrika så har vi bara oss själva att skylla.

Alla städer, vatten och platser som vi aldrig ska få se. Alla liv som vi aldrig ska få leva.

Ingenting kan vara nog.

Prologer

Pappa gav mig en pulsklocka. Hen tänkte väl att jag skulle satsa på träningen nu när jag inte har något annat att göra. Haha! Som om. De gav mig ett halvår. Jag bad om tolv månaders frist från livet, fick hälften. Det är okej. De försörjer mig ju. Och jag kunde inte ens argumentera för varför det behövdes. Jag hörde ju hur banala orden lät innan de ens lämnat mina läppar. Meningslöst och varför och ingenting och hur kan vi leva när vi vet att vi ska dö växte i munnen, och jag svalde dem. Jag är inte ledsen. Jag förstår bara inte hur folk kan gå runt och vara målmedvetna hela dagarna.

Men det var fint av honom. Med pulsklockan, alltså. Jag blev lite besatt av den, faktiskt (och jag gillar att vara besatt). Det första jag gör på morgonen, efter att jag känt på livet och efter att jag pratat lite strunt med min nakna spegelbild, är att spänna fast sensorbandet straxt under brösten. Och den stora GPS-klockan på vänster handled. Jag dricker juice och läser Dagens Nyheter och har pulstoppar vid Utrikes och debattartikeln om omöjligheten att komma överens i energifrågan. När Axel ringer med sin mörka, välbekanta röst och säger kom tillbaka till skolan ditt emo, tickar den fridfullt på i 70. Och när brevbäraren kommer med ett vykort från min peruanske brevvän José slår den i taket. Det är som jag misstänkt. Jag har en transekvatorial crush. Den här manicken gör att jag har slutat vara hemlig för mig själv. Jag skulle likagärna kunna vara genomskinlig, på det bra sättet. Jag ser mitt blod strömma genom kroppen och mina tankar sjuda i huvudet nu.

Men trots detta, så kan jag svära på att jag när jag vaknar om mornarna svävar jag, om än aldrig så lite. Ett människohår av luft mellan mig och det champagnefärgade lakanet. Ett tunt, råttfärgat strå av nordisk kvalitet, visserligen. Men ändå. Jag är alldeles lätt, i väntan på katastrofen. Jag känner det. Det är elektricitet i luften. Jag längtar efter stormen. Den ska ta oss bort och göra att vi börjar bry oss om det som är viktigt och riktigt igen.

Det är november i Göteborg. Jag tog på mig min största och ruggigaste tröja och gick till ett hotell jag brukar gå förbi. Jag gick in, beställde den enda drink jag kan namnet på i baren. Long Island Iced Tea. Jag läste om den i en Rocky-serie en gång. Det måste vara något bra. Bartendern trodde att jag skojade, frågade om jag ville ha cola, jag stirrade oförlåtande på honom och visade mitt leg som precis idag blev giltigt för sådana här aktiviteter, faktiskt.

Jag blev full, det kändes annorlunda än jag trodde. Bättre. ”Vilken stor klocka du har”, sa bartendern. Jag var långsur och sa ”Tack. Det är för att jag ska kunna mäta ut våra återstående sekunder bättre”. Hen såg ledsen och förvirrad ut. Folk som hänger på sådana här affärsresehotell är nog inte som jag, oftast. Jag ångrade mig. ”Egentligen är det mitt hjärta”, sa jag. ”Kolla här. 110 slag i minuten. Om jag inte hade varit så stolt hade jag kanske erkänt att det nog är på grund av det här teet jag fick av dig.” En kvinna vid ett bord tog otåligt upp sin mobil. Ett bullrande skratt hördes. En kille i orange mössa kom in genom dörren. A man walks in to a bar, tänkte jag. Och kände att precis nu skulle berättelsen börja.

Inspiration: Scandic Crown, en födelsedagspresent, den där känslan av att sväva över marken

de fäller alla kronblad igen som grät de blod för att livet är så kort

Jag och min mamma brukade gå långa, långa promenader med hunden om långfredagarna. I Dalsland luktade det jord och gräs och eldrök i vårkall luft så här års. Hönorna sprätte tanklöst i trädgården, medan jag stirrade mot den knallblå himlen över det torra fjolårsgräset och var uppfylld av grandiosa känslor som var för stora för en barnkropp, men som jag förstår bättre nu.

Den här långfredagen snöar det våldsamt i Linköping och hunden och mamman har återförenats med den jord som inte förmår dofta genom slasket. Jag springer en asketisk mil istället.

Jag lyssnar på hiphop så väggarna skakar och får hela kollektivet att lukta citronsåpa. Jag väcker vår surdeg Fritiof till liv, tänker att hen ska få återuppstå så här till påsk. Jag bakar pizza med latinska ingredienser som jag köpte med mig från en annan värld för 5 dagar sedan.

Det är stort att vara vuxen, ensam och fri. Jag brukar aldrig skatta friheten särskilt högt; jag sätter alltid gemenskapen, kollektivismen och tryggheten före. Det är personligt, ideologiskt och politiskt. Men sådana här dagar av självvald isolering blir levandet väldigt påtagligt och den berusande känslan av jag kan göra precis vad jag vill bultar hårt och storslaget i bröstet.

Linköping är en spökstad. Hela centrum är nedsläckt, igenbommat och övergivet. I något hörn skymtar en skugga med en kasse. Jag impulsköper vita tulpaner. Jag tycker om vita blommor. De är så olika oss människor. En provocerande absolut skönhet; sorgsen, dramatisk och ljus.

Jag hör mig själv säga var är du? till himlen. Finns du alls någonstans? Sen kan jag inte låta bli att le plötsligt. Hen bor ju i mig. Sådana här enskilda dagar känner jag henne i varenda steg. Ensamheten var hennes bästa vän och fiende. Jag har ärvt alla tankarna, viljan och historien. Jag är som hen, fast vildare och gladare.

allt är fysiskt, allt hänger ihop

Veckan är en ihoptryckt ellips placerad snett i det tredimensionella rummet, där dagarna är icke-symmetriskt utplacerade, början och slutet på helgen är de punkter där den vänder som skarpast. Året är mer runt och annorlunda vinklat, med augusti närmast mig och årsskiftet längst bort. Siffrorna kommer snett nerifrån, beskriver en halv urtavla från 6 till 12, tonåren strävar brant uppåt höger, sedan löper talen nästan horisontellt, efter hundra försvinner de uppåt i otydlig rök.

Måndag är lila och tisdag mintgrön, torsdag är också grön fast i en annan nyans. A är en kvinna och B är en man, kvinnligast av dem alla är L. 2 är en lite tillbakadragen pojke, 8 en pålitlig och omhändertagande storasyster, men akta er för 3 för hon är en riktig retsticka.

Jag kan inte välja det här, det är fixerade sanningar i min hjärna, som perception. Det är något av en chock att upptäcka att inte alla tänker så här.