dagsvärken

Om djuren kunde prata så skulle de fråga oss människor "Varför håller ni på och flyttar på saker hela tiden? Det är ju det enda ni gör"

Så sa min mamma en gång. Det är en tämligen relevant kommentar till mina aktiviteter den här dagen. Igår slog vi ut en vägg, rev ett tak och bröt upp ett brädgolv, jag och min pappa. Det är i utbyggnaden på vårt 1800-talshus, min gamla barnkammare, och jag hittar paljetter och pengar och nerrasade minnen bland alla spån och murbruk. Under plankorna fanns en massa betong, så idag tar vi fram Spettet (ja, det förtjänar att inledas med versal), slår sönder lagret, river upp det bit för bit och slänger ut genom fönstret.

Sen kommer Stenarna (som det om möjligt är ännu mer angeläget att kapitalisera). Någon som byggde det här huset en gång ville ställa det på ett knädjupt lager av stenbumlingar. De släpade väl dem från någon åker, bröt ryggar och livsglädje på vägen. Det var före det här med vettig isolering var en stor grej, så nu gör vi detsamma, fast åt andra hållet. Utanför fönstret bildas en gigantisk hög som vi transporterar iväg med 22 enträgna, svettiga skottkärror.

Man kan ju frestas att tro att det här med på ett närmast koncentrationslägermässigt sätt frakta all den sten som burit upp ens barndom är ett rimligt dagsverke, men då har man aldrig träffat min pappa. Med kvidande muskler och utmattat fnitterattacksfyllda lungor ägnar vi oss därefter att frakta tre (3) av varandra beroende sängar från övervåning till magasin och tvärtom.

Jag går in i långdistansläge och tänker på böndernas händer som en gång rört vid samma stenar som jag. Hur de och jag fört en envis kamp mot bumlingarna, men att stenarna själva bara ligger där obrydda och slumrar genom århundradena. Jag tänker på alla vackra, konstiga, sentimentala och nedpackade saker som ligger i vårt enorma magasin. Och sen tänker jag att det börjar bli hög tid att komma igång med att fortplanta sig, så att jag slipper ta ansvar för alla dessa mentalt och fysiskt massiva prylar själv.

Nu: eld och champagne!